När jag var liten avskydde jag andras formler och räknemässiga tillvägagångssätt. Min vördnad för det ickelinjära, kreativa tänkandet har så allteftersom minskat med vunnen insyn i mekanismerna för undermedveten bearbetning. Visst är det märkligt att hjärnan inom sig nystar ihop "Mäklingen äventyrades av dyrksorterarens uppflammande ambitioner." Allt som sällar sig till medvetenhetens erfarenhetsräcka är emellertid märkligt. Att tillåtas gripa det i förstone till synes ogripbara och bringa ordning i oordningen måste härvid räknas högst. Kanske gjorde vetenskapens objektiva kartläggningar av mitt skapande ett visst intryck på mig. Kanske sårade dess våld mot min viljas delaktighet i tankeprocesserna och gard utåt, en sträng av fåfänga. Detta skedde sig i så fall för att sedan länkas av. I dag vet jag inte om något jag och de, blott strävan och ickesträvan. En fantastisk formel måste hyllas som medel för ens eget tänkande, därvid för det enda tänkandet som alls föreligger. En bra idé tillkommer ens eget upplevande, o.s.v. Uppdelningen i resp individualformula för Tore, Kasper och Buckeljock är såväl förgäten som passé. Om till sist även dessa finala och avgörande tankegångar objektivt sett tungt fotar i både väst och öst är det fullständigt egalt. Processen för filosofisk intervallhalvering faller mot sin predestination, all god strävans okvalda mål. Automatiken yppar sin avsikt. 5/7

En man var skolad i villkoren för lokalt ordningsdanande. Han var utbildad till instruktör med uppdraget nedplanta ordning. Han anlände till en grupp om 10 stycken människor vilka jämte några andra grupper med andra handledare skulle samordnas. Man prickade av en behovsprioritering vilken avsåg att möta känslan av välmående. Man gjorde sig underkunnig om kommunikationens betydelse. Man gick igenom mötestaktik och tillvaratagande av idéer, samt gruppsykologi och konfliktlösningsmetodik. Man dryftade förordnande och arbetstilldelningsmetodik. Allt som kunde befrämja gruppens möjligheter att själva skapa knivskärpa i sitt samhällsengagemang blev föremål för dryftande. Efteråt sa instruktören: "Jag vet att ni inte har assimilerat de metoder och redskap jag som tillförordnad instuktör uppleves ha gett er. Kom ihåg att ni inte har fått, utan tagit i egenskap av subjekt. Ni skall därför ge mig en omgång stryk så går vi igenom alltihop en gång till, men nu utifrån subjektslig utgångspunkt." Mannet tog på sig ett antal rejäla kroppsskydd varefter adepterna pucklade på honom. Sedan gick man igenom alltihopa en gång till. Men - detta räcker inte. Om man så använder sig av två instruktörer; en auktoritär typ och en galning, räcker det inte med dylik punktundervisning för att nedplanta ordning. Man måste sedan sammanföra grupperna i större enheter och offra ett par instruktörer därpå för de fortlöpande uppgifterna. Om enhetens moral för saken växer instruktörernas förordnande över huvudet; då har framgång också rönts. Det är i fall som dessa av yttersta vikt att de två omständigheterna dialektiskt stöd för minnet samt behovet av feedback rätt beaktas. Civilisationen har växt fram genom århundraden. Dess kunskapsprodukter avser ordning över stora populationer människor, vilka således förvaltar endast en liten del av kunskapskapitalet var. För att kunna nedplanta ordning mera lokalt måste man inrikta sig på ytterst fundamentala civilisatoriska konkrement. Dessa måste först sammanställas och formaliseras. Stöd för minnet innebär att allt dravel om fritt tänkande och nydanande underordnas formen för vald struktur. Vitsen med dagordningar och förordnanden i mötessammanhang är att skapa samsträvan och minnesmässiga hållpunkter. Detta angreppssätt har förvisso behållit sin giftighet genom åren. Feedback innebär att förnämligast olämpliga instruktörer, men senare även befattningshavare vilka brister i sina åligganden, å de snaraste kan bytas ut, allt efter prognoserna för framsimulerade lösningar med avseende på samförstånd och effektivitet. Vi anställer så ånyo betraktande på tanken nedplantande av ordning och metoden härför. Metoden avser i huvudsak att kompensera för nationell ordnings urbana punktindrift. Subgeografisk konsolidation befrämjas inte av nationellt moras. Den nationella standarden befrämjas av subgeografisk gnista. Vad finns här för paralleller till EU:s subsidiaritetsregel? Subsidiaritetsregeln är avsiktligen luddigt formulerad. Dess luddighet illustrerar svårigheterna med att försöka bringa övergripande och lokalt i balans. Lokala lösningar är alltid synnerligen möjliga, om de genomdrives det övergripande systemet till trots. Konflikten når sitt maximum då girighet och prestige ligger till grund för ifrågaställda övergripande system. Det är att märka att EU har ett fungerande system, även om det fungerar genom konflikter, manipulationer, rov och ekonomisk rundgång. EU är anstaltat på näringsrelaterad bas. Näringen utgår vanligen från konsumtionsidealismens implikationer, d.v.s det att människor försöker konsumera så mycket onödigheter som möjligt mot så små insatser i form av ansträngning som möjligt. En övergripande idé om filosofisk grundad samhällsförordning bör bättre sluta an till all sund slags lokal initiativlusta. 6/8

Lagom är bäst i ens gillade förhållande till släktingarna. Å ena sidan anses det vedervärdigt då t.ex en knarkare låter missbruket föregå hänsynen till de närståendes situation . Å andra sidan skriver utövande av svågerpolitik eller privat näriga intressen ingen sentens. 6/8

Det finns något sympatiskt med gammal journalistik i motsats till ny. Kanske är det den småborgeliga andan som hellre håller sig med måttlighet och sans än med sensationsmakeri och beskäftighet. I lokaltidningarna kan än i dag något av denna måttlighet, om också ej nödvändigtvis småborgeligt hållen, återfinnas. Förhåller det sig helt enkelt så att de lokala nyheterna mestadels är mindre dramatiska än de globalt engagerande och stillar med gråna toner? Tidningar från förr speglar ofta en framtidsanda och känsla för också lokala kuriosa. Var det journalistiken som ännu trodde på sitt kall? Är det historiens ande som bedrar eller en fäbless för outvecklad professionalism som gör sig förmärkt? Kanske vore det ändå hedervärt att försöka återskapa det sympatiska draget från svunnen journalistik. Så är frågan: Får en tidning några läsare på sådana premisser? 6/8

Det finns väl få exempel som så säkert demonsterar varför?-frågans vanliga meningslöshet som gåtan: "Varför flyger storken till Egypten?" Svar: "Det är för långt att gå." Denna slagsens humor slår kanske an bland underutvecklade skolbarn, men knappast bland filosofer. 6/8

Den s.k skolmassagen där elever förelägges att massera varandra tjänar knappast något annat syfte än att stärka slöddrets positioner i klasserna och genera självständigare individer. Hur kan nu detta vara ett syfte? Jo, därför att slöddret bland de vuxna känner sina gelikar. 6/8