A lla fästingar www.zeckenbiss-borreliose.de är kvalster. Kvalstren, därav fästingarna således bara är en typ, hör till spindeldjuren. Som vuxen och nymf har fästingen fyra benpar, som larv tre. Medan djurgruppen fästingar, därav alla lever på att suga blod parasitiskt med härför lämpligt utformade mundelar, benämnes Ixodidae, går den ena av underfamiljerna, Ixodinae, med ett snarlikt namn. Argasinae, vilka är i avsaknad av den eljest typiska ryggskölden, och vars mundelar är lokaliserade till bukidan, utgör andra underfamilj. Argasinae är ej vad vi här i norden vanligen avse då vi talar om fästingar, emedan denna typ av fästing är sydligare och förnämligast söker sin värd bland fåglar, änskönt jämväl människan och ibland vissa andra däggdjur angripas. En känd medlem av denna fästingunderfamilj är Ornithodorus moubata som lever i tropikerna på den afrikanska kontinenten, varest den sprider den sk återfallsfebern.

Å terfallsfebern är en akut infektionssjukdom vilken, som namnet antyder, kännetecknas av att den infekterade företer upprepade feberattacker. De fästingar som överför denna smitta angriper förutom människan även gnagare, på vad sätt smittan finner sin rundgång. Emellertid sprides återfallsfebern även av klädlöss. Efter en inkubationstid på mellan 3 och 10 dagar drabbas den infekterade av hög feber, huvudvärk, smärtor i musklerna och frossa. Därefter återgår temperaturen och symtomen för att återkomma först efter cirka 4 dagars relativ stillhet. På detta sätt växla den infekterade mellan tillstånd av 3- 10 dagars feber och däremellan symtomfria intervall tills sjukdomen som sådan har gått tillbaka. Åtefallsfebern uppvisar en dödlighet på strax under 5% men brukar i samband med epedimiskt uppträdande slå hårdare. En del av sjukdomens farlighet kan ses i komplikationer som gulsot, inre blödningar och hjärnhinneinflammation. Den mikroorganism som förorsakar återfallsfebern är en spiralformad bakterie.

D e fästingar som förekommer här i norden är alltså av underfamiljen Ixodinae, på grund av ryggskölden även kallade hårda fästingar. Ixodes recinus är det släkte av denna underfamilj som oftast ger sig på människor och utgör bara en av 11 fästingarter i Sverige. De är som vuxna, den form av tre utvecklingsstadier, larv, nymf och adult, vilken vi vanligast upptäcker på kroppen efter en skogspromenad, små, platta och svarta. Bland vuxna fästingar är det (Jämför med mygg vilka dock i motsats till fästingar är insektsdjur.) bara honorna som inför äggläggningen på detta sätt biter sig fast och suger blod. Från att inledningsvis ha varit ett par mm långa sväller de genom blodintaget under loppet av 5-10 dagar till en längd på närmare en cm och en likaledes ansenlig omkrets. Därefter faller fästingen av, ömsar skinn, och lägger ägg, ibland så många som 2000.

O m också de fästingar vi vanligast ser är vuxna honor, vilka går högre i terrängen än larv och nymf, som i högre grad attackerar smådjur, så likna i motsats till förhållandet bland insekter, de tidigare delstadierna det vuxna djuret i någon mån. Såväl larver som nyfmfer behöver under loppet av sitt utvecklingsstadium, oavsett kön, hitta en värd och suga blod från denne. Fästingen har en kropp utan vare sig leder, hjärta eller ögon. För att i terrängen på kort avstånd kunna detektera ett värddjur använder sig fästingen av palper. Fästingen har en mångflikig magsäck och stora spottkörtlar vilka i samband med att den biter sig fast hos värden avger ett bedövande sekret, något som minskar risken för upptäckt. (Bedövande och ofta även antikoagulerande saliv förekommer f.ö allmänt bland blodsugare av alla de slag.)

I Sverige är det oftast två typer av sjukdomar som påtalas i samband med fästingar, dels hjärninflammation, TBE, men också Borrelios som i dagligt tal ofta benäms efter den infekterande bakterien, Borrelia. Även ett antal andra sjukdomsalstrare, däribland bakterien Ehrlichia, sprides av fästingar. Symtomen på infektion av Ehrlichia är ofta snarlika dem vid borrelios. Ehrlichia har dock även en försvagande effekt på immunsystemet.

T BE (Tick Borne Encaphalitis) kallas ibland också FSME (Fruhsommermeningoencephalitis). TBE orsakas av ett virus och begynner till symtomen i det att den infekterade upplever feber, huvudvärk och ledsmärtor i någon motsvarighet till en vanlig influensa. Efter denna inledande sjukdomsfas uppleves en förbättring av tillståndet och i och med detta är för det stora flertalet infekterade även de mest påtagliga besvären över. Cirka 1/4 av de infekterade utvecklar efter någon tid (dagar- veckor) ytterligare symtom i en andra fas med hjärnhinneinflammation alternativt hjärninflammation. Härunder drabbas 3- 25% av förlamningar och ett par procent avlider. Det otäcka med TBE är emellertid också att många gånger (i bortåt 50% av fallen) sena besvär vilka av den drabbade kanske inte ens sammankopplas med infektionen, kan dyka upp och förorsaka huvudvärk, hörselnedsättning, balansstörningar, koordinationsstörningar, och inte minst därtill även nedsatt intellektuell färdighet. De flesta ådrar sig TBE under semestern, men personer vilka yrkesmässigt exponeras för fästingar, såsom skogsuppsyningsmän, jordbrukare och skogsarbetare, är naturligtvis överrepresenterade. När väl sjukdomen TBE väl har utvecklats så existerar ingen behandling. Däremot kan man vaccinera sig mot TBE. En fu llständig immunisering fordrar en trefaldig vaccination med lämpliga intervall. Skyddet kvarstår då i 3- 5 år. Det hjälper i skyddshänseende föga att avlägsna fästingar som redan börjat suga blod, eftersom smittöverföringen sker omedelbart i samband med bettet. Om man är snabb är det ändå motiverat att hindra fästingen från att bita djupare än nödvändigt.

B orrelia är ett släkte bakterier däribland även ett antal sjukdomsalstrare förefinnes. Den variant av Borrelia som ligger närmast förknippad med förekomsten av borrelios är Borrelia burgdorferi. Emellertid ligger åtminstone ytterligare ett par varianter av Borrelia väl till för diskussion då borrelios avhandlas. Smittan uppträder allmännast längs Götalands och Svealands östra kuster. Initialt brukar den typiskt yppa sig som en ringformig, växande rodnad på skinnet kring bettstället. Om 3- 30 efter fästingbettet en sådan rodnad, vilken växer till en handflatas storlek, så skall man omedelbart uppsöka läkare. Utan behandling kan allvarliga, kroniska besvär som svår klåda, trötthet, aptitlöshet, njurdpåverkan, svullnad, huvudvärk, nackstelhet och ledbesvär uppträda. I likhet med TBE förekommer vid borrelios dessutom undantagsvis hjärnhinneinflammation som komplikation. Även hjärtmuskelinflammation och ansiktsförlamning kan uppträda. Borrelia bekämpas såsom bakterie medelst penicillin. Däremot är det inte möjligt att vaccinera sig mot Borrelios. Borrelia överförs efter fästingbettet successivt från fästingen till värden. Därför kan man reducera risken för infektion genom att avlägsna fästingen även sedan den bitit sig fast.

D et bästa är självklart att genom preventiva åtgärder gardera sig mot angrepp från fästingar. Att i tid innan potentiell fästingexposition inta stora mängder vitlök kan eventuellt ha någon repellerande verkan på fästingarna. Detta är ett omständligt och osäkert sätt att gardera sig på. Genom att i fästingbemängda områden bära ljusa kläder kan man vid en översyn påträffa många av dem i tid, utanpå kläderna. Även om fästingar har bedövande saliv ger fästingen, där den sitter fastbiten, många gånger förr eller senare upphov till klåda. Fästingen känns då som en sårskorpsliknande flik eller vårta på huden. Det är möjligt att avlägsna en fästing som bitit sig fast. Detta göres bäst med en pincett, helst en specialpincett. Därvid tar man ett fast tag om fästingens huvud så nära dess mundelar som möjligt. Sedan vrider man långsamt pincetten ett kvarts varv och lear loss fästingen allteftersom den släpper. Om man är oförsiktig eller griper fästingen för långt ut på fästingkroppen så är risken stor att man sliter loss resten av fästingen från mundelarna, vilka blir kvar i huden och då med stor sannolikhet orsakar en i och för sig tämligen harmlös infektion.

T re faktorer kan ha bidragit med att öka människans exposition för fästingar under senare år. För det första har vintrarna på senare år varit ovanligt milda, en om ständighet som passar fästingen utmärkt. För det andra blir landskapen pga urbanisering och jordbrukens avreglerande, alltmer vildvuxna både med avseende på sly och gräs. Denna typ av växtlighet blir en bra språngbräda för fästingar då dessa önskar kliva upp på en större värd. För det tredje har fästingens favoritvärd, rådjuret, blivit vanligare, och därmed troligen också fästingen.

   Kåre Andersson