V ärldens hästar brukar sägas räkna sina avlägsnaste förfäder i och med Condylarthres (75 miljoner år sedan), Eohippus, samt Hyracotherium (ca 55 miljoner år sedan), en hundliknande varelse med tre tår (den tidigare Condylarthres hade fem) och knappt 20 cm mankhöjd. Hyracotherium hade kort hals och korta ben men en lång svans. Den lilla krabaten hade också trampdynor.

F rån 40- 25 miljoner år sedan uppträdde nästa typ av hästar vilka, ehuru till fysionomin alltjämt avlägsna, i något högre grad erinrade om dagens. De var mer större och hade en ändamålsenligare utformning på tänderna. Deras vikt uppbars av de tre fingrarne på varje fot till största delen av mellanfingret. Via Merychippus (25- 10 miljoner år sedan) leddes utvecklingen vidare mot de moderna hästar vi ser idag. Ögonplaceringen ändrades så att hästarna blev bättre i stånd att upptäcka rovdjur i mer öppen terräng och utseendet på tänder och extremiteter accentuerades. Pliohippus (riktiga hovar) och sedan Dinohippus var de åtföljande hästformerna i kedjan av förhistoriska anfäder. Dinohippus levde för ungefär 13 miljoner år sedan och påminde till morfologin redan mycket om dagens hästar. Från dinohippus utvecklades så Equus och Equus caballus. Zebror och åsnor är jämte Equus caballus också underformer av Equus.

D e hästar som finns idag och de hästar som historiskt omtalas som varandes i människans tjänst, tros alla kunna härledas till varierande proportioner av tre enhetliga stamformer, därvid tarpanen (från Equus caballus gmelini), przewalskihästen samt den europeiska skogshästen (Equus silvaticus el Equus caballus fossilis). Alla dessa stamformer av hästar med undantag från przewalskihästen som dock också den är stadd i utdöende, är numera borta. (Den tarpan som vi ser idag är en avelsmässig rekonstruktion av den riktiga tarpanen) Om än större delen av de variationer som dagens hästar uppvisar, är en följd av målmedveten avel, kan de grövre typerna av arbetshäst till större delen av sin härstamning föras tillbaka på den europeiska skogshästen, medan den orientaliska rasgruppen till en större andel härleder ursprunget till tarpanen. Man brukar kalla de hästraser som har större påbrå på tarpan och przewalskihäst för varmblodiga medan de stora arbetshästarna benämnes kallblodiga.

F rån de tre stamformerna av hästar räknar man historiskt en utveckling i fyra huvudformer av hästar. Den första hästrasen uppvisar likheter med Exmoorponnyn och etablerade sin närvaro i de nordvästra delarna av Europa där den levde underrelativt karga förhållanden. En andra form av häst, också den en ponny, var större och solidare och fann sin hemvist i Norra Eurasien. Den tredje hästrasen, erinrande om dagens Akhal-teké, återfanns på asiens centrala stäpper, medan den fjärde formen, en mindre häst, levde i Occidentaliska Asien.

E n modernare indelning av dagens hästar än den gamla i kallblod och varmblod, kan vara i brachymorfiska, mesomorfiska och dolichomorfiska hästar med avseende på ras. Om också här några mellanvarianter tillkommer så är den äldre indelningen i kallblod och varmblod inte mindre problematisk. I den brachymorfiska gruppen hittar vi framför allt tunga arbetshästar. Den dolichomorfiska gruppen kännetecknas av långbenthet och kapacitet till högre hastigheter. Den mesomorfiska gruppen utgöres typiskt av ridhästar och lätta brukshästar. Brachymorfiska hästar betecknas alltså i huvudsak traditionellt som kallblod.

D et officiella viktrekordet för en enskild häst i modern tid innehas av den belgiska hingsten Brooklyn Supreme. Som mest vägde denna häst 1450 kg. Brooklyn Supreme dog 1948. En mindre säker uppgift anger vikten på hästen Mammoth (av shireras), till 1524 kg. Mammoth levde under mitten på 1800- talet. Shirerasen betraktas allmänt som den största rasen (häst för häst) bland hästar. Den minsta fullvuxna hästen (av en miniras) vägde 11,9 kg. Det finns också en icke verifierad uppgift på en häst som skall ha vägt blott 9,1 kg som vuxen.

E n del hästar har mycket homogen härstamning inom rasen. Exempelvis kan alla Engelska fullblod härledas tillbaka på tre hingstar: Byerley Turk, Darley Arabian och Godolphin Arabian. De flesta travarraser kan i stor utsträckning föras tillbaka på just ett engelskt fullblod vid namn Sampson, Fransk travare i första hand även på Conquerant och Pha‘ton jämte några till. Dagens Franska, angloarabiska hästar är ättlingar till hingstarna Massoud och Asian o.s.v. Vissa typer av brukshästar är avlade med mindre hänsyn till specificitet och härstamningens renhet men istället med fokus på ett brett fokus av varierande egenskaper. Detta kan sägas om en del kallblod samt inte minst om många ponnyraser.

D e rena färger som räknas på hästar är brun, brunblack, fux (rödaktig), (ljusbrun), albino, gulbrun, isabell, svart och musblack (gråaktig). En del hästar är av blandad färg, dvs stickelhårig typ eller av skimmel, eller av brokig färg, dvs skäck eller tigrerad typ. I övrigt finns ett stort antal kombinationer av färgtecken såsom sjärn och bläs, samt skiftningar mellan tagelhår och kroppshår.

H ästar var väldigt populära mellan 1600- 1900. Då skedde alla krävande persontransporter till lands med deras hjälp, och jordbruket var beroende av dem, likaledes krigskonsten. Många hästraser har drabbats hårt av industrialiseringen. Numera användes hästar endast undantagsvis inom skogs- och jodbruket. Den stora användningen är som ridhästar och inom travet. Det kan tilläggas att hästar även har viss användning i hamburgare.

   Kåre Andersson