D etta skrivet, trots att jag enligt nedan visar på sanningens tomma natur. Inom det vetenskapliga område, vars diskussioner omtalas såsom filosofi, har man sedan Aristoteles dragits med en indelning i teoretisk och praktisk filosofi. Till den teoretiska filosofin räknas logik, psykologi, kunskapslära och metafysik. Praktisk filosofi kallar man sådant som sammanflyter från områdena etik, rättsfilosofi och religionsfilosofi.

N aturligtvis kan ingen sann filosof betrakta dylika kategoriseringar annat än som grova hjälpmedel för kommunikationen och för tänkandet. Visdom är enligt mitt förmenande stelnad kreativitet , men tillika en dirigerande storhet härför, liksom kreativiteten i sin tur utgör styrande storhet för intelligensen. Intelligens kan till sist användas som styrande storhet för ren aritmetik, såsom då man lär sig att använda en räknare. Stryrande storhet får här indikera en väg för uppgåendet i medvetandets meningsfullhet.

E n filosof tros många gånger vara identisk med en individ som pluggat mycket filosofi på högskolan. Denna individ har i detsamma tillgodogjort sig diverse citat som kan upprabblas för att imponera på flick- eller pojkvännen. Emellertid så är denna typ av filosofer ofta i avsaknad av eget tänkande. De är dresserade som hundar. Jag hyser den största respekt för skolan, men försåvitt man alls gitter lägga någon betydelse i ett ord så borde filosofi betecknas som den natur varmed särpräglat visdomsälskande och i visdomen kreativa individer födes. Den slutliga naturen hos en vuxen individ är alltid ett resultat av arv och miljö, men likväl så kräves det för en filosofs uppståndelse ovanliga sammanträffanden av olika, nödvändiga dispositioner.

D essutom måste en filosof vara subjektivist . Denna intentionalitet går under beteckningen solipsism. Visserligen måste man som sann filosof befatta sig med de naturer, vilka uppbär föreställningen om flera, parallella subjekt , men likaledes måste man betrakta dessa som verkligheter i tiden, avhängiga respektive fattad aspekt.

L åg vilja- det är den typ av vilja som gör sig gällande med större nödvändighet, t.ex reflexer, trang såsom hunger, sexualdrift och inte minst smärtreaktioner. Låg tolkning är tolkning som gör sig gällande med stor nödvändighet, såsom igenkännandet av en symbol, upplevelsen av en individ och så vidare ned mot de omedelbara, parasensoriska tolkningarna. Både vilja och tolkning sträcker sig uppåt i nivellering, för att på allt högre nivåer sammansmälta alltmer i en gemensam natur- respektive planmässighets aspekt.

P lanmässigheten kommer på högre nivåer dymedels, genom sammanflytandet i aspekter, att utbilda ett sammanhållande kitt, till motsvarighet av vad som på lägre nivåer utgöres av försanthållande. Försanthållandet är inte enhetligt, ehuru det uppfattas som sådant. Försanthållandet är omedvetet aspektval . Man kan nämligen tycka att förutom lågnivellering, ävenledes sanning inflyter som påträngande natur för en föreställning. Men upplevelsen av sanning är i själva verket komplex av olika vilje- och aspektnivellering som sammanlänkats. Lägre vilja och tolkning kommer fortfarande att utöva det mest tvingande inflytandet, bara från olika instanser, sammanträffande i en.

   Kåre Andersson