F ysiken var hans vetenskapsområde och optiken fukus för hans huvudsakliga intresse, därjämte mekaniken och läran om elektriciteten. Således gjorde han medels roterande speglar mätningar av ljushastigheten, en metod som sedemera i någon mån uppskärpts genom amerikanen A. Michelsons (1852- 1931) försorg. Foucault studerade och sökte förbättringar på uppbyggnaden av galvaniska staplar, gyroskop och induktionsapparater. Med undantag möjligen för sina mätningar inom optiken, är han mest känd för sitt pendelförsök, därigenom han ställde bortom alla tvivel, att jorden företer rotation kring en egen axel.

D et berömda experimentet med pendeln utfördes 1850 i Panthéon i Paris. Pendelns rörelse innebär en i första rummet vanlig svängning fram och tillbaka, men därutöver likaledes en vridning av planet för pendelrörelsen, så i enlighet med bevarandet av det enligt astronomiska referenser, närmast ursprungliga pendelplanet. Vridningen är en konsekvens av jordens rotation, vilken företeelse också i och med föröket kunde anses bevisad. Uppfattningen att jorden vrider sig kring en axel var dock vid försökets genomförande, redan etablerad.

V ad är det då som ger pendeln dess referens? Man skall komma ihåg att pendelns övre infästning alltså icke är stationär, utan åtföljer jordrotationen. Den energi som bevaras inom pendelsystemet växlar mellan att vid pendelns ändtillstånd under respektive svängning föreligga i potentiell form, relativt jordens gravitationscentrum, för att omsatt, mitt under pendelrörelsen, återfinnas som kinetisk energi. Förhållandena mellan dessa två energiformer ändras enligt ett medels vanlig trigonometri redovisbart utbyte. Emedan pendeln till följd av jordens rotation accelereras utåt så föreligger en påverkan på dess rörelsemoment.

M an har ställt i fråga huru pendeln kan låta sig påverkas så av de fjärran referenserna, att den strävar efter att så långt möjligt, bevara sin rörelse på ett därmed överensstämmande sätt. Underförstått söker man ett samband häremellan, vilket skulle övertrumfa jordens påverkan på pendeln. I själva verket är problemet detsamma som vid fysiska kroppars rena rotation i rymden. Om kropparna sammanhålles av en kohesionskraft, så belastas denna mer utmed vinkelgradienten för rotationen. Tillräckligt snabb rotation spränger kroppen. Dessutom företer ett annalkande föremål beroende av rotationen ifråga med avseende på inkommande succession mot en given yta på kroppen. Då man i fysikalisk mening talar om relativitet avses oaccelererad rörelse. Rotation innebär emellertid ständig acceleration längs normalen för varje delmassas rörelsegradient, d.v.s inåt, varför någon sådan relativitet inte längre kan sägas föreligga. Rotationen kan alltså definieras i en absolut mening, och kropp för kropp.

   Kåre Andersson