H enrik VIII är en av historiens mest beryktade monarker. Namnkunnigheten har han erhållit mycket beroende på hans despotiska stil. Under sin tid hann han äkta 6 olika hustrur varav 2 dömdes att avrättas offentligt. Henrik VIII och England låg 3 gånger i krig med arvfienden Frankrike, första gången 1512- 1514, sedan 1522- 1523 och 1543- 1546.

H enrik VIII var den tredje sonen till Henrik VII (1547- 1509), grundaren av Tudordynastin och drottning Elisabet av York. Födelsen tilldrog sig på dennes gods i Greenwich invid Themsen. Här vistades Henrik VIII sedan under uppväxten endast vid officiella tillfällen. Denna uppväxt, som präglades av lyx och previlegier, var istället för till godset i Greenwich, i huvudsak förlagd till slottet i Eltham. Bara 3 år gammal utropades Henrik VIII av härolderna inför det församlade hovet i Westminster Palace till hertig av York. Den unge Henrik VIII beskrevs av ögonvittnen såsom brådmogen och medveten.

I november år 1501 ordnade fadern, Henrik VII, på politisk grund så att Englands förstahands tronföljare Arthur, 15 år gammal, och Katarina av Aragonien, 16 år och dotter till Ferdinand den katolske av Aragonien och Isabella av Kastilien, sammanvigdes. Den unge Arthur avled emellertid bara några månader efter bröllopet.

P å påvlig dispens trolovades nu Katarina i all hast med den nye tronarvingen, Henrik VIII. Efter faderns död i lungsot, ingicks så giftemål dem emellan den 11 juni 1509. Kröningen firades med tornerspel, dans, jakt och allmänt festande.

S ituationen i England var vid Henrik VIII:s trontillträde på alla sätt gynnsam och den unge monarken kunde unna sig lyx och nöjen. Riksrådet skötte alla rutinärenden och parlamentet sammankallades endast på order från Henrik VIII. Thomas Wolsey, son till en slaktare, blev såsom kunglig kaplan sedan 1507 och tillika domprost i Lincoln snart Henrik VIII:s högra hand. Han använde den kyrkliga makten som verktyg för sina egna maktambitioner och traktade på sikt rentutav efter påveämbetet. Thomas Wolsey var outtröttligt ambitiös, mycket snabbtänkt och även ismickrande till sin läggning, vilket föll Henrik VIII väl i smaken. Tillsammans gav de politiken en starkt antifeodal, reformistisk karaktär.

H enrik VIII beslöt snart att angripa Frankrike och gav Thomas Wolsey i uppdrag att uppställa och utrusta en hel armé. Orsaken var främst att fransmännen tillsammans med skottarna utgjorde ett hot mot engelska handelsfartyg. Genom att enligt planen liera sig med den tysk- romerske kejsaren Maximilian skulle England vinna i slagkraft. Från den engelska garnisonen i Calais drog Henrik VIII med 25 000 man emot Thérouanne, vilken stad han i samverkan med Maximilian och avlett medels en parallell en sjöoffensiv, strax hade intagit. Därpå belägrade han och intog Tornai vid Lille. Samtidigt hade drottning Katarina hemma i England slagit tillbaka ett skotskt angrepp i ett avgörande slag vid Flodden.

S edan Frankrikes kung, den 52- årige änklingen Ludvig XII, på detta sätt hade fått upp ögonen för sin fiendes slagkraft, fann han för gott att acceptera ett från Henrik VIII:s sida föreslaget giftemål med dennes något motvilliga 18- åriga syster Maria. I och med detta och segern mot Skottland, hade Henrik VIII stärkt sin internationella maktställning avsevärt.

D ock dog Ludvig XII ganska snart, varvid Wolsey fick tillfälle att skrida in och visa sina diplomatisk- politiska klor. Ett arrangemang med nya förbindelser mellan Frankrikes och Englands potentater, därvid inbegripande den nye kungen Frans I:s son och Henrik VIII:s nyfödda dotter (som liksom systern hette Maria), kompletterades med avträdandet av Tournai mot 600 000 crowns. I och med dessa förvecklingar kom Thomas Wolsey genom sin förslagenhet och sina goda resultat att erhålla en stark maktställning. På rekommendation från Henrik VIII inaugurerades han av Påven Leo X till biskop av Lincoln och snart även ärkebiskop av York. Efter ett år förordnades Thomas Wolsey dessutom ämbetet och titeln som Englands lordkansler.

D e båda ländernas kungar hade enats om att träffas och genomdriva en slutlig fredsuppgörelse i Calais, ett möte som emellertid snart förvandlades till en fest och uppvisning i lyx. Henrik VIII:s följe bestod av mer än 5000 personer och 3000 hästar och stora mängder utrustning. En tillfällig lyxbyggnad av trä, glas och tyg uppfördes enkom för ändamålet. Kungarna tävlade mot varandra och utvalda riddare i grenar som spjut, tornerspel och fäkning med tvåhanddsvärd. Man frossade och festade. Såsmåningom lyckades man att med denna sortens diplomati leta sig fram till någon form av fördrag.

T rots fördraget kände sig Henrik VIII efter hemkomsten vara i beråd eftersom förlovningen mellan dottern Maria och Frans 1:s son, omsatt till äktenskap avsåg ingifte med en Fransk undersåte. Detta skulle näpperligen accepteras av engelsmännen i gemen, eftersom Maria var hans enda legitima ättling. Såsom gemål till en fransk prins skulle hennes engelska tronföljarskap vara äventyrat till förmån för en annan kandidat till tronen, hertigen av Buckimham, en ättling till Edvard III. Henrik VIII fann på en provisorisk lösning på problemet. Han lät arrangera en komplott mot hertigen III vilken anklagades för att ha föreställt sig kungens död, något som var belagt med dödsstraff. Ingen i den adliga juryn vågade annat än gå Henriks intentioner till mötes. Hertigen dömdes skyndsamt och avrättades på Towern.

H enrik beslöt sig för att inleda ett nytt krig mot Frankrike. Problemet bara att han i och med sin slösaktiga livsstil hade gjort slut på det arvet eftern fadern. Wolsey fick i uppdrag att framlägga krav på en ny förmögenhetsskatt avseende all mark och alla varor inför underhuset. Målet var att inbringa en summa på 800 000 pund, en ofattbart stor summa pengar. Thomas Wolsey hade begärt 4 shilling per pund, men lyckades bara genomdriva 2 shilling per pund. Wolsey kringgick parlamentet genom att med hänvisning till den feodala stödplikten efterfråga ett "vänskapligt bidrag" från präster och lekmän. Hans åtgärd rönte hårt motstånd, bl.a i grevskapen Suffolk, Essex och Kent. Henrik VIII gick nu, för att på bekostnad av Thomas Wolsey höja sin egen popularitet bland folket, in och avlyste såväl skatten som kriget. Thomas Wolsey förstod att Henrik VIII i själva verket inte alls var särskilt glad i att tvingas ge upp ett viktigt projekt på detta sätt. Han kände sig nödd att försöka blidka Henrik VIII genom att skänka honom ett tegelpalats, en byggnad i Hampton Court, vilken uppskattades mycket av monarken.

H enrik var mycket bekymrad över att hans gemål Katarina inte förmått föda någon son åt honom. I och med hans fördjupade känslor för en älskarinna vid namn Anna Boleyn, kom han till beslut om att han och Katarina måste skiljas. Han uppdrog åt Wolsey att få det föreliggande äktenskapet ogiltigförklarat. Enligt riktlinjerna för kyrkans förordningar kunde så endast ske om Katarinas tidigare äktenskap med den bortgångne Arthur varit fullbordat. Det beslöts att saken skulle prövas rättsligt med den av påven utsedde kardinal Lorenzo Campeggio närvarande. Katarina intygade under denna rättegång inför Henrik, Gud och auditoriet att hon hade varit endast hans kvinna och orörd då hon och Henrik VIII inledde sitt förhållande. Andra vittnen uppgav motsatsen medan somliga var osäkra. Rätten beslöt att hänskjuta målet till Rom, något som irriterade Henrik VIII, som hade hoppats få saken ur världen och avgjord på hemmaplan, mycket. En bedrövad Thomas Wolsey fråntogs rikssigillet. Wolsey drog sig tillbaka till ärkebiskopssätet i York. Det visade sig emellertid snart att han därifrån hade skickat ett brev till påven med en rekommendation att inte låta Henrik VIII äkta Anne så länge inte målet hade avhandlats i Rom, något som påven hörsammat. Den rasande Henrik VIII befallde att Wolsey skulle arresteras för högförräderi. Dysenterin hann dock före Henrik VIII och avslutade den gamle kardinalens liv.

F ör att kunna lösa äktenskapet med Katarina av Aragonien till förmån för sin nya passion Anne Boleon utan hinder från Rom var Henrik VIII tvungen att bryta med påvedömet. I all hast, också då Anne var gravid, antog parlamentet en lag som stadgade kungens supremati över kyrkan. Att motsätta sig detta var liktydigt med högförräderi och många kom att gå en grym död till mötes på grund härav, bl.a John Houghton som släpades genom staden och höggs i bitar offentligt. Henrik VIII hade redan ingått gifte med Anne Boleyn då den nye ärkebiskopen av Canterbury, Thomas Cranmer, förklarade det ursprungliga äktenskapet med Katarina av Aragonien ogiltigt. Katarina förskjöts och fick tillbringa åtestoden av sitt liv i borgen Kimbolton. Alldeles innan hon senare gick ur tiden 1536 skrev hon ett personligt brev till Henrik VIII där hon intygade honom sin kärlek och önskade honom all Guds välvilja.

S om förtroendeman hade nu Thomas Cromwell, som tidigare verkat som Wolseys förstesekreterare, ersatt denne. Cromwells administrativa förmåga var utomordentlig och han genomförde under sin tid ett flertal grundläggande reformationer av statens andministrativa system. Tillsammans med Henry VIII skred han nu till verket för att åstadkomma en konfiskation av klostrens stora rikedomar, vilka skulle tillfalla monarken. Man skickade ut spioner för att insamla uppgifter om det förment fördärvliga levernet på klostren och hittade också rikhaltigt med sådana uppgifter. Inom kort hade man insamlat tillräckligt med material för att i parlamentet kunna genomdriva en lag som upplöste klostren.

A nna Boleon var en frispråkig och lättsinnig kvinna. Hon fick ofta raserianfall som kom Henrik VIII att framstå i dålig dager och blev lätt svartsjuk. Den första graviditeten resulterade till kungens besvikelse i ännu en dotter. Såsmåningom blev Anna Boleon gravid igen men den son hon nedkom med föddes död. Man misstänkte att missfallet kunde ha något samband med hennes enligt Henriks förmenande, överdrivna reaktioner på ett förhållande vilket han inlett med en kvinna vid namn Jane Seymour. Efter diverse scener och anklagelser från hennes sida hade Henrik VIII fått nog. Thomas Cromwell, som hade fått horn i sidan till Anne Boleon p.g.a hennes och hennes bundsförvanters franskvänliga hållning, anstaltade efter att ha inhämtat nödiga informationer, med att väcka åtal emot henne för förräderi, otukt och incest. Anne Boleon dömdes mot sitt nekande och avrättades jämte sina påstådda älskare genom halshuggning. Åtgärden gillades av många vilka hade betraktat Anne Boleons högmod och lättsinne med starkt ogillande.

H enrik VIII ingick nu gifte med den blyga Jane Seymour. Anno 1537 blev Jane gravid varpå, oktober den 12.e, hon födde en pojke, något som gjorde Henrik VIII mycket glad. Äntligen kunde han se en ände på tronföljdsproblematiken som han gruvat sig över så länge. Tråkigt nog så drabbades Jane Seymour själv av barnsängsfeber, delvis måhända till följd av överansträngning under långa ceremonier och uppvaktningar. Den 24 oktober gick hon ur tiden. Henrik VIII sörjde henne av hela sitt hjärta och befallde att han själv då han en gång dog, skulle begravas jämte Jane i kryptan i St. George's Chapel i Windsor.

H enrik VIII hade redan tidigare manifesterat sin makt genom storslagna byggnationer och arrangemang. Nya kapell kapell uppfördes, jämväl den magnifika tegelbyggnad vilken är en del av St. James Palace. Han fullföljde nu upplösningen av klostren och reformerade kyrkoväsendet och utbildningssystemet till grunden. Det utropades nya biskopsstift i Westminster, Petersborough, Chester, Oxford, Gloucester och Bristol.

E fter Jane Seymours bortgång så behövde England en ny drottning. Det blev ett uppdrag för Thomas Cromwell att finna henne. Cromwell sökte runt i Europa på jakt efter en kvinna med den rätta ställningen och religionen. Efter att ha fått avslag i Danmark och Frankrike fann Cromwell slutligen en 24- årig kvinna i hertigdömet. Hennes namn var Anna och hon hade tyska som enda språk. Thomas Cromwell såg dock politiska fördelar med Anna, historiskt omnämnd som Anna av Kleve, och föreslog henne därför inför Henrik VIII och prisade i någon motsats till de verkliga förhållandena, hennes skönhet, samt förevisade Henrik ett porträtt, där hennes koppärrighet inte framgick. Henrik VIII som hade anat det värsta fick sina farhågor besannade då Anna av Kleve anlände till England. Henrik VIII var inte glad och han deltog i bröllopsceremonierna med största motvillighet. Cromwell förstod att inte allt stod rätt till. Kungen dolde inte sina känslor och rörde inte bruden.

D en 10 juni 1540, under ett rådssammanträde, stövlade plötsligt kungens soldater in och arresterade Cromwell för högförräderi och kätteri. En lag antogs av parlamentet, vilken i generella ordalag stadgade upplösning av Henrik VIII:s äktenskapliga förbund med Anna av Kleve med hänvisning till en tidigare trolovning mellan Anna och markisen av Lothringen samt det faktum att äktenskapet aldrig hade fullbordats. Anna av Kleve fick en rundlig ersättning och skiljdes från Henrik VIII utan tårar.

I stället föll nu kungens ögon på en av Anna av Kleves hovdamer, Katarina Howard. Denna Katarina Howard var blott i 19- årsåldern, rätt kort och full av energi, om än aningens dum. Den 28 Juli 1540, samma dag som Cromwell halshöggs, ingick de två äktenskap med varandra. Sannolikt hade Katarina Howards farbror rekommenderat henne att på inflytandepolitiska grunder uppmuntra Henrik VIII. Dock utgjorde den stora åldersskillnaden samt konungens fysiska förgubbning med dubbelhaka, skallighet och även bensår, ett incitament för viss ambivalens från Katarina Howards sida. I själva verket hade hon sedan barnsben disposition för skörlevnad och det kom strax att visa sig att denna disposition lät sig manifesteras även under äktenskapet med Henrik VIII. Katarina Howard och hennes släkt hade nämligen också fiender, varav en var ärkebiskop Cranmer själv. En vacker dag lade denne ett brev, innehållande informationer om Katarina Howards fördärvliga leverne, i Henrik VIII:s hand. Katarinas förflutna rullades upp jämte hennes förehavanden som drottning. I ett avgörande möte med rådet brast Henrik VIII till allas förlägenhet ut i gråt. Han hade sett äktenskapet med Katarina Howard som en kraftinjektion och en nystart på sitt liv. Nu hade allt det gått om intet. I februari avrättades Katarina Howard genom halshuggning. Dessförinnan hade de förmenta älskarna gått samma öde till mötes och huvudena hade spetsats på pålar, allom till varnagel.

D en ända av Henrik VIII:s gemåler som överlevde honom med knapp marginal, visade sig bli den sista i raden, Katarina Latimer (född Parr och änka). Hon var först inte alldeles glad över att bli uppvaktad, dels emedan hon visste hur det gått för alla kungens tidigare drottningar, dels då hon i hemlighet hyste kärlek till en annan man. Att neka Henrik VIII var likväl uteslutet, och hon visste att möta sitt öde med förhållandevis gott mod. Hon hade god bildning, ett vänligt sinnelag, samt en varm, vårdande hand, vilket sedemera kom kungen väl till pass på hans ålders höst. Den 12 Juli ingick de gifte med pompa och ståt. Precis som i samband med det förra äktenskapet blev nu Henrik VIII:s humör på ett avgörande sätt bättre, något som man också från hovets sida kände sig tacksam för. Katarina Parr hade förmågan att hantera Henrik VIII och var dessutom en omtänksam styvmor åt hans barn.

N u var tiden inne för att efter decennier av omvälvningar i kyrka och stat, stadga upp situationen. Henrik VIII såg för kyrkans del 3 viktiga beståndsdelar. För det första så måste alla meningsskiljaktigheter mellan olika läger där man predikade mot varandra beivras. För det andra så måste en god moral säkerställas inom kyrkoväsendet. Äktenskap bland präster förbjöds och kvinnor tilläts inte att i gemen läsa Bibeln. För det tredje så måste ett starkt skelett av nya titlar, texter och ceremonier föras till fulländning. Kyrkan fördes också sakta i en mer protestantvänlig riktning. Inom staten så behövde Henrik VIII nöjda tjänstemän. Detta uppnåddes genom ett antal eftergifter och favörer. Parlamentet fick yttrandefrihet och möjlighet att nå kungen via uppvaktningar. Man tillerkändes jämväl rätten att inte fängslas. På detta sätt lyckades Henrik VIII utverka nytt kapital för ett nytt fälttåg mot Frankrike, samt befrielse från de gamla lån som annars hade måst betalas tillbaka.

M ålet med nämnda fälttåg var att inta Montreunil, varifrån Boulogne skulle kunna nås. Henrik VIII hade för avsikt att personligen gå i spetsen för angreppet. De avseglade i juli 1544 och efter 2 månader underkuvades motståndet i Boulogne. Däremot intogs aldrig Montreuil. En garnison lämnades till Boulognes behållande, varefter Henrik VIII återvände till England. Efter hemkomsten överraskades man i England av ett Franskt invasionsförsök, avsett att erövra Portsmouth och ta kontroll över Engelska kanalen. Den upprustade, Engelska flottan prövades nu på allvar. Anfallet kom från en flotta på drygt 200 franska fartyg. Efter att ha motats utanför Portsmouth och besegrats i Shoreham tvingades fransmännen till följd av sjukdomar och förnödenhetsbrist att retirera. Engelsmännen hade dock lidit de förlusterna att Brighton hade bränts ned medan skrytkrigsskeppet Mary Rose hade sjunkit utan att behöva hjälpas på traven av fienden. Vid en vindkantring vattenfylldes skeppet via de kanonportar som den ansvarige hade glömt att stänga. Striderna mot fransmännen fortsattes under våren 1546 vid Boulogne, som fransmännen försökte återta. Den 7 juni undertecknade man ett fredsfördrag där Boulogne återlämnades mot en stor summa pengar.

H enrik VIII började nu att nalkas slutet på sitt liv. Ett bensår som han ådragit sig i fälttävlan 10 år tidigare ådrog honom komplikationer. Han fortsatte i det längsta att hävda sina typiska karaktärsdrag, egoism, njutningslystnad och slughet. Hertigen av Norfolk och dennes som, Earlen av Surrey arresterades för att ha burit det kungliga vapnet på sin egen vapensköld, och skulle ha avrättats om inte kungens död hunnit före. En vacker dag i slutet på januari kallades ärkebiskop Cranmer till Henrik VIII:s bädd där denne låg döende. Kungen förmådde inte längre tala utan kramade bara ärkebiskopens hand i en sista ansträngning innan döden inträdde. Kroppen av Henrik VIII balsamerades och placerades i en kista invid Jane Seymours kvarlevor i St. Georges Chapel.

   Kåre Andersson