Historien har visat att pedagigikens systematik har en extremt viktig roll för civilisationen. Märkligt nog finnes idag stora kunskaper utspridda på olika håll, vilka redogör för långtgående förbättringar av förefintlig pedagogik, kunskaper vilka likväl aldrig omsättes i faktisk praktik. Många tankeväckande metoder användes inom idrotten, emedan man där är inriktad på att nå resultat. Tråkigt nog tycks man inom skolväsendet vara långt mindre resultatinriktad. Exempel på enkla grepp som kan ha avgörande betydelse är enkel, nötande repetition parad med den andra undervisningen, alltså något av ett återhämtande av gamla tiders utantillrabbling, likt tennisspelaren nöter forehandvolley och backhandbasslag för sig, för att sedan medels annan träning, öva infogandet av dessa delar i en helhet. Här kommer man in in på minnets funktion, fast i en annan vinkling än huvudavdelningen minnet. Det är ju nämligen så att allt lärande förutsätter att man minnes vad man blivit lärd. Vetenskapen förfogar över scheman för lämpliga repetitionsintervall, scheman som borde tagas tillvara på skolorna. Man vet vilken betydelse det har med kreativitetens uppmötande av nytt material. Fri problemlösning där divergerande problem utan konceptlösning serveras individen vore helt visst lämpligt som enskild punkt. Samhället går dithän att lärandet inte antages vara avslutat i och med en avslutad skolgång. Det är bra, ty människan lever i en värld av kommunikation och all kommunikation bär ett ferment av pedagogik i sig. Man bör beakta individer, inte minst bland adepterna, med förmåga att ställa rätt frågor, att så att säga sätta fingret på punkten där någonting saknas. De som undervisar bör vara underställda ett program för selektion så att de bästa pedagogerna ernår utökat inflytande över läromiljöerna. Man bör undvika att utmana tänkandet för mycket vid själva etablerandet av en ny metod. Det skall inte ligga något moment av utmaning i förståelsen, vilket är ämnat att rendera poäng beroende på hur väl adepten hittade tjuvknepen. Detta leder ofelbart till att pedagogen i stunden undanhåller adepten klara riktlinjer och basala hållpunkter för att senare förutsätta att de är kända. Om vissa saker är av högre prioritet bör dessa sammanfattas som sådana snarare än att behöva extraheras av adepten i samband med poängfrågor eller liknande. Vidare bör områden sökas där individens eget intresse tillåtes styra pedagogiken. Tankedagböcker är ovärderliga redskap då individen skall inlysa sitt eget tänkande. Integrerandet av ett ämne är vanligen betjänt av att den som lär kan fokusera på ämnet ifråga istället för på personer med olika funktioner och betydelser i sammanhanget.