1)
Akut skadesmärta
2)
Kronisk skadesmärta
3)
Spontan, "höljd" smärta
Smärta
är fenomen som i subjektiv mening är lätt att förstå,
detta medan den objektiva förklaringen är mer komplicerad. Inte
desto mindre finns det mycket kunskap på området, kunskap som
det åligger var och en med visioner om ett system för lycka
att komprimera och katalogisera.
Man kan slå
fast att smärtan ur synpunkten för individens fysiska överlevnad
vanligen tjänar ett viktigt syfte, nämligen att omtala en eskalerande
skadeprocess eller skada av något slag. Härigenom undvikes
ytterligare skada. Således kan man tala om nytta så länge
som:
a) Smärtan
är proportionell mot skadeförloppet eller skaderisken.
b) Det står
i individens makt att genom anpassat beteende avvärja hotande skada.
Dessa villkor
är långt ifrån alltid uppfyllda. I den betydelsen så
förlorar då smärtan sin mening. Det är heller inte
korrekt att generellt tala om nödvändigheten av härdning.
Sådan smärthärdning innebär för det mesta på
lång sikt inte en minskad smärtsensation, men blott en ökad
förmåga att utåt visa en upp en förhållandevis
obekymrad min. En obekymrad min kan på sin höjd ha någon
betydelse på en låg ladlyllo. I alla andra andliga hänseenden
stammar smärtfrihet som sådan ut närmandet till den tillvaropol
som låter distinktionerna mellan olika kvalitéer suddas ut,
med andra ord att-tillvaron. Man når dithän genom att höja
nivån på sin ladlyllo och genom nedtrappning av viljan parallellt
med variabilitetsbehovet. Ur synpunkten för sensationen som sådan
visar forskningen på många fall där dramatisk smärta
istället sänker den fysiska smärttröskeln. I så
fall borde det tydligt utredas vad som är bra härdning och vad
som är dålig, i vilken bemärkelse idén om smärtans
betydelse för härdningen som sådan bortfaller. Härdning
sorterar under övning.
Om man nu
talar om smärta i en fysisk bemärkelse gör man rätt
i att hålla distinktionen mot anden oanfrätt. De andliga vägarna
till smärtreducering kan därmed avhandlas för sig, medan
vi här betraktar den fysiska smärtreduceringen, då denna
är befogad.
Likväl
har de metoder vilka syftar till relativt snabb lindring genom tanke, förhållningssätt
och avslappning, en huvudsaklig fysisk tillämpning. Dessa metoder
riktar udden enbart mot viss smärta och bör därför
studeras jämte droger och mediciner. Stundom går dessa metoder
i gränslandet till anden genom att förläna (patienten) en
känsla av kontroll. Man nyttjar således meditation, hypnos och
biofeedback. Placeboeffekten kan också placeras in i detta sammanhang.
Av metoder
ser vi vidare:
a) Akupunktur
b) Lokal,
elektrisk stimulering
c) Central,
elektrisk stimulering
d) Kirurgiskt
avskärande av smärtnerver
e) Droger
(analgetika)
|