a) meditation
b) själar som objektivt fenomen
c) mellanandlig kärlek och visdom

En gammal idé omsjälens funktion avsåg att så att sägas bringa kompensation för jordelivet i ett annat liv. Härigenom skulle en gudomlig rättvisa kunna skipas. Men redan hos de forna människorna spelade säkerligen reflexionen att naturen för upplevandet inte var densamma som naturen för hjärnan en roll. Dessutom upplevde man sig från person till person ha viss kontakt med andra världar. Mycket av denna förmenta kontakt stod naturligtvis att finna i nattens drömmar, något som vetenskapen idag säkerligen skulle fnysa åt som indikation på andlighet för sig, utsides kroppen.

I själva verket är få saker lättare än att hitta andliga aspekter av tillvaron. Det är möjligt att uppställa många olika uppsättningar trepoler. Ett exempel kan vara förnuft, känsla och självhävdelse. Visserligen kan man fråga sig huruvida någon konkurrerande ställning kan råda mellan förnuftet och de andra två storheterna, med vilka i egenskap av mål förnuftet skulle kunna sägas fylla funktionen som medel. Analogt frågar man sig huruvida inte självhävdelsen blott utgör exempel på en känsla. Icke desto mindre ser vi att känslosamhet ofta låter ömtålighet inför yttre omständighet dominera, medan självhävdelsen och förnuften troligare leder till varsin form av jämnmod. Förnuftet är väl ägnat att låta existensen uppgå i rent kunskapande eller under en stoisk filosofi varunder viljan på olika sätt modifieras. Självhävdelse skapar en annan slags inriktning på känsloläget, en slags blint, entonigt och stumt tillstånd, kännetecknat av relativ smärtfrihet, aggressivitet och i djurens värld jämväl sexualitet. 

Viljan sorterar onekligen under anden.
Vilja till varande
Vilja till makt
Vilja till njutning

En skillnad på vilja och naturlag, för dem som menar att gravitation är massans viljande, entropin den makroskopiska världens viljande et.c: Viljan kan verka på sig själv, vilket inte naturlagen kan. Fri vilja förintar sig själv i det att varje beslut följs av oändligt många andra angående åtlydnaden av det ìursprungligaî. Endast viljan till bestående och ordning har berättigande. Detta dock endast inom fattningens enhet; den subjektsliga enheten för betingad planmässighet, ty utanför de oavvisliga ordningarna växlar såväl vilja som betingelser. Det enda sättet att oavsett tillstånd lära sig vilja, är genom den egna viljan till ordning. Saknas den, blir det inget. Men viljan till ordning är delvis vilja till identitet. En identitet av vilja och ordning är således självbefordrande. Omständigheter av gynnsamt slag uppmuntrar den goda identiteten. Säger man rätt och slätt att viljan är enda medel för att vinna viljekraft, biser man en god karaktärs nödvändiga utveckling i steg. En dålig karaktär kan delvis bero på kommersialistisk manipulation. Återkoppling kräver alltid ett verkansoffer, en insats. 

Visdom, moral, nyck; allt allmänna begrepp. Men om vi skulle gestalta visdomen kunde vi hänvisa till en uppställning med intelligens underst, kreativitet därpå och överst moral; samt å denna konstellation rita en pil nedifrån och upp, avseende en vishetens strävan. Men vad det gäller den andel i visdomen som skrider utöver kreativiteten, avhänger den ävenledes av nyckens fjärmande och om pilen i nämnda gestaltning tänkes riktad uppåt, ter det sig adekvat att ju likaledes moralen i denna bemärkelse företer ett skyldskap. Visdom och moral kan inte existera annat än som antagonister till nycken. Visdom och moral har ett element av petrifikation i sig, men i alldeles rätt avstämning, så att inte viljans helgd tillåtes kullkastas av ideliga självupphävningar, såsom nycken plägar eftersträva. Det är därför som man vanligen uppfattar visdom och moral som attribut till ålderdom, i fallet moral måhända ofta tillika avundsjuk ålderdom. Men den personliga egenskap som grundar visdom och moral korrelerar på intet sätt med åldern, ehuru det är sant att någon utvecklad karaktär inte kan förväntas äga genesis omedelbart jämte födseln. Likväl anträffar den utvecklade moralen och visdomen större bredd räknat över en intermediär snittålder mellan individer, än återfunnet hos en individ, därest jämförelse mellan korrelerande väsensart under kriterierna ung och gammal anställes. De gröpta naturerna är gröpta oavsett lasternas aktualitet. Lasterna härflyter från gröpt natur och inte trärtom.