D ansken H. C. Örsted var den förste att framställa aluminium i fri form, då medels inverkan av kaliumamalgam på aluminiumklorid. Den idag förhärskande framställningsmetoden, elektrolytisk framställning, genomfördes för första gången 1854 av Bunsen.

M etallen aluminium är, bunden i diverse olika föreningar, ett rikt förekommande ämne, därvid utgöramde 8,3% av jordskorpan. Endast syre och kisel äro vanligare. Aluminium uppträder mestadels i föreningar med syre. Exempel på aluminiumföreningar äro: böhmit, diaspor, gibbsit, bayerit, rubin, safir, fältspat, glimmer och vanlig lera. Under bayerprocessen tillgår framställningen av det rena grundämnet genom att finkrossad bauxit Al2O(OH)4 efter extraktion, rening och torkning av ursprungsmalmen, under övertryck försättes med natriumhydroxid, på vad sätt Al2O3, utgångsämnet för en i Na3AlF6- smälta försiggående, avslutande elektrolys, erhålles. Alternativt nyttjas ett förfaringssätt vilket går under benämningen Hall- Héroult- processen. Återvinning av det färdiga materialen är ur energisynpunkt synnerligen ekonomiskt.

S om metall kännetecknas aluminium av sin låga vikt, sin smidbarhet och användbarhet i kraftfulla legeringar, samt det utan passivering oerhört motståndskraftiga oxidskikt, vilket skyddar metallen från all märkbar nedbrytning under inverkan från vatten och luft. Kemiskt är aluminium en typiskt hård metall. Dess bindningar med kol och andra ämnen i härför ifrågakommande föreningar förete påtagligt kovalent karaktär.

K roppen upptager mellan 10- 100 mg aluminium dagligen. Trots att större delen härav strax ånyo utsöndras restera 0,2- 0,6 ppm i vävnaderna hos flertalet människor. Källorna för aluminiumupptag kunna vara dricksvatten, matkärl, deodoranter och läkemedel. Aluminiumets toxiska verkningar erinra, ehuru långt svagare, om blyets. Kroppsfunktionernas eventuella, positiva beroende av någon halt aluminium är i alla händelser mycket, mycket ringa. Antagonister till aluminium äro Mg, Ca och i vid bemärkelse även vitamin C.

   Kåre Andersson