K ronisk blyförgiftning är i mer moderata sammanhang svår att diagnostisera och associera till, enär symtomen är ospecifika och interfererar med allmäntillståndets normala fluktuationer. Kronisk förgiftning kan erinra om polio, porfyri, obstipation, difteri, neurit, efterblivenhet, depression och mycket annat. Perifer nevpåverkan med både sensoriska och motoriska bortfallssymtom förekommer. Förlamningar i underarmens sträckmuskler är typiska i mer uttalade fall av blyförgiftning. Den klassiska fallbeskrivningen angiver s.k blysöm, en blåsvart linje av blysulfid i gingivan eller analmukosan, som ett handfast symtom. Bly orsakar kroniskt även i ringa mängder (2,4 mikromol/ L) försämrad minnesfunktion, förlängd reaktionstid och nedsatt uppfattningsförmåga. Allvarlig blyförgiftning slår tidigt mot njurarna. På cellulär nivå så interagerar bly med sufhydrylgrupper och stör hem- syntesen vid blodbildning, och även produktionen av cytokrom. I synnerhet förhindrar bly konversionen av deltaaminolevulinsyra till porfobilinogen och omvandlingen av coproporfyrinogen III till protoporfyrin IX genom att blockera aminolevulinsyradehydras (ALAD) och coproporfyrinogendekarboxylas aktiviteter. Detta resulterar i en ansamling av aminolevulinsyra (ALA) och coproporfyrin i urinen där ämnena ifråga kan detekteras för att så nyttjas som indikatorer på blyförgiftning. Bly blockerar även ALA- syntetas och ferrokelatas, vilket förorsakar ackumulation av protoporfyrin i de röda blodkropparna. Bly stör funktionen hos ATP:as- pumpen och vidhäftar de röda blodkropparnas membraner, på vad sätt deras hållbarhet och överlevnadstid reduceras. Dessutom har bly affinitet till hemoglobin och förorsakar inskränkningar i hem- syntesen. För att kompensera härför ökar benmärgen produktionen av RBC och släpper iväg ofullständigt utvecklade enheter. Därigenom kan blyförgiftning sekundärt spåras genom blodprov, ävensom till förekomsten särskiljas från järnbristanemi.

D e toxiska verkningarna avorganiskt bly såsom exempelvis tetraetylbly, skiljer sig markant från dem som åsamkas kroppen vid exponering för mineraliska blyföreningar. Metabolismen är mycket snabbare och giftverkan slår förnämligast mot nervsystemet. Detta är konsekvenser av de organiska blyföreningarnas vanligen lipofila karaktär, samt svagheten i Pb-C bindningen (152 kJ/ mol). Blodhjärnbarriären skyddar mot laddade blyjoner som Pb2+ men är utan skyddseffekt mot lipofilt bly. Väl inne i nervsystemet undergår organiskt bly desalkylation t.ex: (CH3CH2)4Pb -----> (CH3CH2)3Pb+ + CH2=CH2 + e- Tetraalkylbly är ej giftig i sig, men metaboliterna är giftiga, desto mer försåvitt alkylkedjan är lång.Så har (CH3CH2)3Pb+, precis som Pb2+, hög affinitet till svavel, och de komplex som därvid formas är till och med mer stabila än de som utgår från mineraliskt bly. Ett exempel på giftigheten hos (CH3CH2)3Pb+ är dess verkan på tubulin, ett protein vilket genom slutande av disulfidbryggor polymeriserar till mikrotubuli, av betydelse för skelettet, mitosen, o.s.v.(CH3CH2)3Pb+ binder till sulfhydrilgrupperna i tubulin och ommöjliggör därigenom dess polymerisation.

B lyets giftverkan på det centrala nervsystemet är dåligt kartlagd. I centrala nervsystemet förorsakar bly utgjutningar och direkt celldöd, medan dess skadliga effekter på perifera nerver huvudsakligen riktar sig mot myelinskidorna. Bly tränger in i neuronen även i mycket låga koncentrationer, varpå det sätter metabolismen mer eller mindre ur spel. Den del av hjärnans inhibitoriska system som kräver gammaamino-smörsyra (GABA) för sin funktion, förefaller vara mycket känsligt för bly. Detta kan förmodligen relateras till några av blyets beteendestörande verkningar. GABA:s känslighet sammanhänger med blyets inblandning i ALAD:s metabolism. Bly ersätter där Zn2+ på ALAD:s svavelhydrilgrupper, varvid enzymet deformeras och förhindras till sin funktion. Målet för ALAD, ALA- kan nu inte omvandlas tillporfobilinogen och anrikas därför i organismen, i vilka propotioner ämnet interfererar med det till strukturen snarlika GABA. Generellt är blyets verkningar på hjärnan irreversibla.

T etrapyrrolerna kallas ibland för livsdanande pigment, i det att de gör blod rött och bladverk grönt. Ett fokus för studierna kring tetrapyrroler är porfobilinogen syntas (PBGS), det metalloenzym som katalyserar bildningen av porfobilinogen. Porfobilinogen är den utvecklingsmässiga förelagan till alla biologiska tetrapyrroler, såsom porfyrin, klorofyll och vitamin B12. En sak som gör PBGS särskilt kritisk i diskussioner om mänsklig hälsa, är att redan blott spår av bly verkar kraftfullt inhiberande därpå. Utgående från de med PBGS korrelerade allelerna i arvsmassan, har man urskilt två skilda "typer" av PBGS med olika känslighet för bly. Däggdjurens PBGS uppvisar två distinkta Zn(II)- bindande "siter". Det finns belägg för att båda dessa siter har affinitet till bly.

D essa bildningar, i mikroskop synbara som prickar i cellen, utgör utfällningar av bly på vattenkompatibla, sura, blybindande proteiner (Oskarsson et al. 1982). Hos människor kommer två proteiner ifråga; antingen acyl CoA transportprotein (diazepambindande inhibitor) eller tymosin beta 4 som förefaller vara förstahandsprotein vid blyinlagring i njurarna.

T vå huvudsakliga grupper av preparat förefinnes, dels derivat av EDTA, dels molekyler med en funktionell merkaptangrupp. Injektioner med CaNa2 - EDTA förorsakar extrem smärta. Dock stillar de i akuta fall snabbt kramper t.ex i hjärta och andningsmuskulatur, i det att koncentrationen av Ca2+ i blodet förhindras att alltför snabbt falla. Alla preparaten avser behandling mot oorganiskt bly. Förgiftning med lipofilt, organiskt bly kan i egentlig mening inte effektivt behandlas, endast förebyggas genom undvikande av exponering.

N edsvalt bly kan i flertalet olika, svårlösliga former påvisas direkt i digestionssystemet, eller i lungorna, medels röntgenteknik. Röntgen låter en i svårare fall jämväl påvisa vissa specifika förändringar i benstruktruren hos kroniskt förgiftade patienter. Kroniskt stör bly kalciumomsättningen så att typiskt kan iakttagas huru tätheten på somliga, till part slumpmässiga ställen i benstommen, är högre än annorstädes. Benets struktur ger således, ett i detta hänseende, oregelbundet intryck, ej sällan konsolidierande s.k blylinjer. Den generella utvecklingen är att blyet drages till de delar av skelettet, vars tillväxt är snabbast, därvid radius, tibia, och femur. Blyinlagringen i skelettet sker företrädelsevis i form av blyfosfat. Benet kan betraktas som en kollagenstomme däri ett spektrum av kalciumsalter: (Ca5(PO4)3(OH),CaCO3 et.c.) är inbundna. Bly uppgår häri genom addition till sidorna i saltkristallerna, eller genom att ersätta Ca2+. Cirka hälften av allt absorberat bly upplagras i skelettet (hos barn även tänderna), vilket över tid kommer att härbergera mer än 90% av allt i kroppen bundet bly. Det är idag möjligt att mäta blyhalt i skelettet hos levande blyarbetare medels röntgenfluorescensmetodik. Halveringstiden för bly i skelettet är flera år, ända upp till något decennium.

   Kåre Andersson