Fattig eller Rik? Missbruk här och där

Det finns ett par anledningar till varför möjligen inte en situation vilken objektivt, ur välståndssynpunkt, är så bra den kan vara, måhända inte är den egentligt bästa i alla fall. För att hänvisa till ett bannlyst medium så einrar jag mig ett TV- program om Pablo Escobar. Man konstaterade torrt att "fattigdomen var hans bästa vän". Vad som avsågs var att människor i hans hemland Colombia var i behov av saker vilka endast personer som han förmådde ge dem. Pablo Escobar var rik på drogsmuggling till USA. De var fattiga. Uppenbarligen söker fattiga personer åstadkomma en förändring i vardagen. Deras nöd är av ett sådant slag att de själva utan vidare inser dess vidd och natur.

I ett modernt välfärdssamhälle är människor redan materiellt välbergade. De lever på gott och ont i ett system vilket är arrangerat och uppbyggt för att stå sig någorlunda oförändrat över tid, åtminstone då det gäller de delar som vidlåder etablissemangets intressesfärer. En del av förutsättningen för bestående är att man så att säga drogar ned människor och försvagar dem med diverse underhållning, konsumtionsidealism och enkla laster. Människor med kontroll över sitt inre liv, sina tankar och sina fokus är inte intressanta. Istället skall folk hållas sysselsatta med att grubbla över tillfälligt arrangerade samhällsfenomen utan innebörd, utgången av en fördärvlig TV-såpa eller över i vilken butik de kan få tag i något förlöjligande klädesplagg som de så hett åtrår.

En andra anledning är att folk gärna tänker i trender. Man anlägger ett långt perspektiv på de välbekanta strukturerna och accepterar här en vikande trend. Men om däremot en stigande stjärna siktas, vilken omtalas som en nyhet, så är man framme och hyllar och hyllar ända till dess att man anar en vikande trend. Men anlägger således ett kort perspektiv och kräver ständiga förbättringar. När trenden viker så brännmärks alla inblandade. Banérföraren som förut hyllades får nu plötsligt utgöra syndabock och slagpåse för aggressioner, eldade av hån och smälek.

Människor är flockdjur. Den genomsnittlige individen rättar sig efter massans diktat. Han/ hon tycks vara desto mer rädd för ensamhet, desto bekvämare tillvaron i övrigt är. Här finnes en svag punkt. TV- mediet är nämligen sådant att det förmedlar en illusion av samvaro i en större flock. Därför kommer TV- tittaren inte bara att låta sig försoffas och indoktrineras med underhållningsvärldens alla droger. Han kommer även att låta sig likriktas på samma ett sätt som ävenledes alla andra TV- tittare likriktas på. Härigenom uppkommer en åsiktssynergism och tankekonformism som måste stöta varje frihetlig tänkare och mångfaldsivrare.

Allt det som hittills har omnämnts utgör ovedersägliga hinder för en rörelse där man önskar plocka fram människans skapande, nyanserade och visionära sidor. Tillika utgör dessa omständigheter bas för dagens samhälles vidmakthållande. Ett generellt fenomen är att fulhet hävdas som något beundransvärt. Då menar jag helt visst också fulhet i den mer svårbestämda bemärkelse som avser estetiska kvalitéer, men jämväl sådan fulhet som i någon mening är imperialistisk och vilken breddar sina landamären på bekostnad av struktur och spiritualitet. Om man exempelvis inom konsten hyllar konstnärer vilka på grund av de ytterst ringa krav som ställes på alstren är i stånd att producera desto större kvatiteter av avskyvärt skräp, så drabbar detta i förstone dem som får skiten kastad över sig, men därefter även dem som förfäktar kvalitét och god smak. Då det gäller diskussioner och samtalsfokus exemplifieras fulheten av sådan vulgär obscenitet och illvillighet som bara är ämnad att förstöra, och vilken ingenting gott för med sig. Dessa omständigheter går igen på område efter område.

Sådant språk och sådan konst är vad som hela dagens samhälle går ut på. Därför är det föga märkligt att människor mår dåligt. Till yttermera kan man dela in människor i två olika typer, avseende de de två sidor som ifråga om finstämdhet, smak och själsligt djup, avdelas av en median. Dåliga människor klarar sig därvid mycket bättre i ett rått och groteskt samhälle, medan bra människor får lida desto mer. I ett upphöjt och levande samhälle däremot så kommer de dåliga människornas liv att te sig något besvärligare. Bra människor slipper emellertid få sin själslighet och estetiskt tillvända natur söndertrampad och dragen i smutsen.