I shall begin with a statement: There are only me (thus you) and God, the creater of all conditions. What does in such a case edify me? I have to answer: My own idea of my subject, based upon that apprehensive view which lies implicit with my way of apprehending. All impressions which are are! Also if I objectively have to talk about them as inside impressions. It is so simple as that. Looking around, still under the never leaving faith of interpretation, I can see there are "other beings", those appeal to my idea of myself as human. We have all humans a great part of qualities in common. On these qualities I made myself an idea of other people with souls, like my own "soul". My own soul is still nothing but impressions. There are pain, joy and so on, but also this can be resumed as impressions; "inside" myself. So one can ask: Are there really me and Gud? Well- The idea is there. I am able to analyse it down into parts, but the orginal statement leaved this possibility open.

N ow I begin to look at my idea about others. Other people exists in exactly that way my ideas about them says. So when I begin to think there are several subjects, identical with mine, there really is such an extent for me in that moment. This extent is just determined to fail for every single act of introspection. My idea about other persons subjects is grounded upon objective qualities. But my subject is with all apprehentions as phenomena in any form. It is apriori; thus before the ground for analogies and can therefore not be adequately included in such a construction itself. When this truth comes clear to me, the earlier idea about other people as multiplied subjects is condemned to be restituated and partly forgotten.

S o- can I now act without any moral whatever? No! There are several reasons. Of course "moral" is just a objectively antecipated word, so only the results of a subjective view can be accounted beneath. I wrote that the idea about other souls has to be moderated. It is truth. But impressions and ideas which are are still, and along the idea about other people there are several imperatives that my backstepped view can´t change. If I consider the alternative peace as a good one, because the continuum lets me recognize it´s approach as good, I have to reject the implements of human suffering from my daily aims. And I can´t be searching for revange, because there are nobody there who is suffering. This defectiveness is easier striked by the "backstep" than my care about other, even though also my love is in part inhibited.

G rounds for acting and thinking.

I ndependence of the thought about others.

E ndorsement of the conditions which are not decided by me, but which allow me to avoid the termodynamical probabelity of disorder. Disorder hurts. It is cancer, weakness, poorness, lack of air, destruction and so on.

T he sense of contemplation about the fact that multiplied subjects not are, except as abstractions, but so neither me, as also the idea about myself is relative.

T he soothing apaty. Force is taken from primitive striving when all goals are analyzed. This phenomen strikes also against "higher" striving, but less those forms which are nearely assembled to the nature of analyze, introspection and philosophical depiction.

I admire the strict nature, because all knowing say that disorder hurts.

T he wrath by resolution; taken as a aim against the wrath by anguish, that is an impropriety and a mistake, made when I'm not looking inside myself.

I nsight about that the world always become more of the nature I striving for through habit, coming into being (nytillblivelseöverinkommande from the regellösheten) et.c. I have to watch up!! There are many cases of "regellöshet" (nonroled phenomena). I can find it when I look back into time, down in scale of the nature, up in scale in nature, beyond my knowing and memory and in the matter of will. Also all nature laws are non- grounded. The "beyond" which initiately not are, is coming over into the real world. (nytillblivelseöverinkommandet)

L ooking upon the idea of will in nature as a forced law by goodness; in addition wilde hope and prayer.

W ith theese insights one can´t behave like with no moral. And the moral as a subjective term has to be founded upon the idea of behaving with insight.

J ag heter Kåre, är 29 år och bor i Göteborg, varest jag studerar kemi på universitetet. Min största hobby är filosofi. Jag är det enda subjektet, den enda existerande själen. Denna ståndpunkt, som jag, Kåre A; förvisso hävdar, kallas i filosofiskt hänseende för subjektivism eller sollipsism. Berkley var en av de mer kända subjektivisterna. Men av någon anledning verkar de fåtal subjektivister som kommit till tals antingen mest ha föredragit ståndpunkten som "skrämskott" eller också i ett ofullständigt sammanhang. Fallet Berkley är dessutom diskutabelt i så måtto att mannen ifråga aldrig riktigt släppte kristendomen, åtminstone inte officiellt.

F ör det första: Jag är subjektet, det vilket ensamt medelst mitt varsnande förnimmer "inre", tillika interpreterat "yttre" "nytillblivelseöverinkommanden". ("bildlig" term) Nytillblivelseöverinkommandet är ett begrepp som avser regellöshetens omkonstituerande i ordning. Regellösheten härflyter från den oändliga litenheten, den oändliga storheten, den begynnelselösa historien; vidare från naturlagens visserligen upplevda konstans, men ändå grundlösa beskaffenhet, från tankens knapphet och från medvetandets begränsade omfattning, räknat utifrån världens fullständiga som-om-förevaro; slutligen även från hög vilja till låg. Innan nytillblivelseöverinkommandet åtänkes det därmed möjliga abstrakt såsom alternativitet, allt i en föreställning om oändliga kontinuiteter, men inom vissa ramar.

O m jag säger att min själ är, men inte andras själar, så är detta missvisande. Definitionen på själ är objektiv. Jag själv upplever ju inte min egen själ. Jag upplever bara tillblivelseöverinkomna "förnimmelser". Evaluationen därav i bra, dåligt o.s.v ledsagas ävenledes den av en inre förnimmelseform. Därför föreställer sig somliga ett Nirvana såsom "att vara", d.v.s förefintlighet över huvud taget, utan evaluation. Smärta eller lust är därmed likställda och all existens föreligger enbart s.a.s i en punkt. Det är dock frågan om inte abstraktionen härför är "falsk", men förvisso går det att nalkas "att- formen" jämväl på ett konkret plan, t.ex via meditation.

P iaget visade i sina undersökningar att barnet tror allt som rör sig är levande och försett med själ samt medvetande. Eftersom barnet likväl är bundet till sin "subjektiva" (som om)- värld måste denna uppfattning tagas som en modifikation av tillhandahållna begrepp. När man i allmänhet gör sig föreställningen om andras medvetanden fokuserar man dem huvudsakligen som attributen rörelse, dispositivt underbyggd apparition (ansikte, kropp) och röst. Det är ett rimligt antagande att barnet släpper sina förmenta pretendenter till medvetenhet en och en, förr dem utan apparition och röst, senare dem med något av dessa och sist och minst benäget dem vilka, men då utan att vara understödda av ett kommunikativt vidmakthållande, kan uppvisa samtliga nämnda egenskaper. Det sociala samspelet plägar tinga en fortsatt naiv behandling av begreppet medmänniska.

E n regredierad tillit till yttringarna rörelse, apparition och röst mötes av en progredierad föreställningsförmåga. Då jag kan tänka mig en position för upplevande annorstädes än i realpositionen, imaginerar jag associationsledes upp konkretare föreställningar i anslutning till de naivt lösliga. Således erhålles andras subjekt endast genom att jag imaginärt lånar ut mitt eget som förverkligande upplevelsecenrum till nya positioner. Det är enklare att tänka sig in i positioner som uppvisar likhet med ens egna erfarenheter av jagets position såsom inre i ett yttre o.s.v.

S edemera inskärper vanan föreställningarna i fråga genom ett allt oftare upprepat tankemönster i linje därmed. Med lite ansträngning kan operationen precis lika gärna om än mindre benäget, upprätta ett subjekt rätt ute i tomma intet, i en sten, ett träd et.c, bara med de kontraindikationer vilka står ur dessa objekts avsaknad av mänskliga sinnesorgan. Man får då inbilla kanaler för förnimmelser eller låta bli, allt efter eget skön. Heller ändrar inte s.k övernaturlig transcendens på något som helst i dessa resonemang, ty även varje annan typ av intryck, utöver dem som afferent? inflyter genom? mina konstaterade fem sinneskanaler, måste vinna förverkligande medels subjektets ingripande.

V arför vänder jag mig då i ett budskap till andra människor, om jag inte tror dem om att kunna förstå vad jag menar? Hur kan subjektivism delas mellan människor? "Varsomnaglingsförfarandet" ("egen" term) determinerar i ett enskilt, ehuru ej från ord till elementa helt entydigt, begrepp, företeelsen att subjektet antager en aspekt "som om", antingen med de sekundärvetanden, alltså vetskaperna om det vidmakthållna aktualföreställandets eller primärvetskapernas premisser, som i förevarande fall rör betingelserna för föreställningarna om objekten och multisubjekten, så avlägset fjärmade bisides upplevelsen, att de inte äger till tankeprocesserna röra därvid, eller helt naivt, oberoende av allt sådant (självinkännande =introspektion).

O m än i medvetenhet om att en föreställning om andra rekonstruerar mitt eget tillstånd i en itererad idé om multisubjekt, därvid med varomnagligsförfarandemedvetenhetlig, återseende insikt, försättes likafullt mitt förnuft i begrundan över ett filosofiskt budskaps därvid anteciperat föreliggande kompabilitet med den egna subjektsgrundade belägenhet som enligt vad realiter vanligen synes te sig, tycks kunna substituera ett efter nytillblivelseöverinkommandet så att säga utomsubjektsligt förmedlat sökandes och bedömandes väsentligaste sammanhang. Det föreligger alltså olika motiv för att i ett tillstånd av fullständig ärlighet söka sanningen, respektive för kommunikation. Kommunikationen tar sikte på den respons vilken genom "som om" åvägabringas i och med andra människors beteenden. Sanningssökandet grundar sig på en annan sida av min natur. Detta att inget utöver det jag förnimmer föreligger, varför all estimation också måste ställas härjämte.

G ud existerar! Ja, men endast såsom villkorsdanare för subjektet; alltså för mitt subjekt. Jag har inte med min egen vilja uppställt alla villkoren för min egen existens, men till den del som min vilja uppleves vara fri är den också fri, därvid i kraft av av nytillblivelseöverinkommen verklighet.

B ibelns moraliska inklädsel är i många stycken god. Synd bara att folk behöver motivera rättrådigt och gott handlande med dogmer. Dessutom menar många troende av idag att man kan bete sig hur som helst, bara man inte våldför sig på någon annan och så länge man tror på Jesus. Så mycket för blind tro. Tanken på Gud måste utgå från subjektslig grund.

   Kåre Andersson