L SD, lysergsyredietylamid (lysergsyradietylamid fr. lysergsyra), upptäcktes åtvid sin fulla natur som psykoenergetiskt preparat,1943 av schweizaren A. Hofmann då denne var i färd med att syntetisera mjöldrygederivat. LSD hade emellertid redan 1938 syntetiserats för första gången, men då förmodligen under striktare betingelser. Hofmann var inte lika noggrann i sin hantering utan kom snart under inflytande från utsölad LSD. De erfarenheter som han härvid gjorde var av ett så märkligtslag att han strax beslöt att ånyo exponera sig för preparatet, som han förstod att sammankoppla med upplevelsen. Dosen satte han till 1/4 mg. Denna gång blev resultatet mer dramatisk, och så inte enbart i positivt hänseende. Nu stod det dock klart att LSD kunde förändra medvetandeupplevelsen hos en människa, något som strax kom till användning för experimentella och psykoterapeutiska ändamål. En psykiatriker vid namn Stoll involverades och genomförde de första systematiska undersökningarna av den nyfunna drogens effekter å människor. Resultaten av dessa undersökningar stä lldes 1947 inför offentligheten och väckte stort intresse. Med tiden kom LSD att uppmärksammas också av intressenter från den illegala narkotikamarknaden, något som med tiden ledde till en motreaktion av måhända till vissa delar överdrivet slag. Skräckskildringarna avlöste varandra för att mot slutet av 60- talet och början av 70- talet leda till ett successivt utmönstrande av LSD.

E ffekterna av LSD äro av särklassigt hallucigent och sinnesförändrande slag. Drogen är också långt starkare än de vanliga preparaten i samma fack. Efter c:a 20 minuter uppträder tyngdkänsla och ryckighet i extremiteterna såsom inledande symtom. Snart infinner sig en känsla av upprymdhet och lägeskänslan röner påverkan därigenom den påverkade upplever sig flyta runt i strömmar av värme. Ljusfenomen med fantastiska mönster och sekvenser i följd på varandra uppenbarar sig. Det är som om färggestalter springer in och genom den påverkade. Såsmåningom övergår ljusfenomenen i mer välbekanta mönster, erinrande om naturlandskap et.c. Näst färger och ljus uppkommer benäget även hörselfenomen, därutöver synestesi, d.v.s överföring mellan sinnena. Så kan t.ex typiskt ljudi ntryck uppleves som ljusfenomen. Scenarion av ljus och färger breder ut sig. Dimensionsuppfattningen påverkas ofta i större eller mindre grad varvid nu, förr och i kommande flyter ihop och betraktade föremål synas erhålla ändrade propotioner. Själva kroppen kan emellanåt bli föremål för en av LSD påverkad människas ändrade verklighetsuppfattning. Känsloläget blir öppet för dramatiska karaktärsskiften, från lycklig till nedstämd eller vice versa, allt i otaliga kombinationer med möjligheter förefintliga för var och en tänkbar känsla. Det rationella tänkandet förefaller hos en påverkad ofta med avseende på psykiska primärfunktioner vara förvånansvärt konsistent, medan känslogrunden för beslut är desto mindre att lita på. Vad det gäller sinnena lukt och smak äro de merendels tillbakaträngda under rusets inledning och mellanparti, för att först mot slutet träda relativt mer i förgrunden. En ökad andningsfrekvens kan förekomma liksom förhöjt blodsocker och förhöjd kroppstemperatur. I linje med dessa fysiska reaktioner kan även hjärtfrekvensen och blodtrycket gå upp. Som sådan kvarstår berusningen vanligen i 8- 12 timmar efter intaget. Vid upprepat nyttjande företer kroppen tillvänjning varför ökade doser med tiden erfordras för att uppnå ett visst effekttillstånd.

D e derivat som Hoffman studerade var av typen amider, estrar, anhydrider och så vidare. LSD är en amid. Amid skiljer sig från amin därigenom att den vätesubstituerande kolkedjan på kvävet ansluter sig därtill medels en acylgrupp. Under utträde av vatten sammanföres således lysergsyra och dietylamin -N(C2H5)2 med LSD som produkt. Det betecknades LSD-25. Strukturen erinrar om andra hallucigena droger som psilocybin och meskalin, vilka också inbegriper en substituerad indolring. Inflytandet från LSD går via mekanismer av vital betydelse framför allt för mellanhjärnan. Samtidigt som LSD blockerar serotonin, så verkar ämnet aktiverande på majoriteten av alla dopaminreceptorer i de olika delarna av hjärnan. LSD blev särskilt uppmärksammat pga dess starka effekter vid låga koncentrationer. Anställes exempelvis en betraktelse för jämförelse mellan LSD och meskalin, vilken substans isolerades redan 1896 av A. Heffter, så erhålles ett odiskutabelt exempel härpå i det att den aktiva dosen för den senare substansen uppgår till drygt 0,2 gram, medan redan en femtusendel eller tiotusendel så mycket LSD ger motsvarande effekt. Men LSD utmärker sig även genom hög specificitet på det mänskliga psyket. Det finns därför anledning att anta att dess verkningssätt har omedelbar, snarare än indirekt beröring med de högre hjärnfunktionerna. Man kan upphäva effekterna från LSD genom intag av en större mängd klorpromazin. LSD har en serotoninblockerande effekt. Man vet att serotonin har betydelse för utvecklingen av vissa autoinflammatoriska tillstånd och även vid uppkomsten av migrän. LSD- liknande preparat har därför för medicinsk tillämpning utprövats i mån av reducerad hallucigen potential, kontra oförminskad, allrasomhelst högsta möjliga, serotoninblockerande effekt. Bromo- LSD var det första resultatet av dessa efterforskningar. Detta preparat har upphunnits av än effektivare efterföljare, såsom Desiril et.c.

   Kåre Andersson