A mfetamin är ett kemiskt, i grunden strukturbeskrivande namn på ett syntetiskt preparat. Drogen amfetamin framställdes för första gången 1920 och vann spridning efter att 1932 ha introducerats på den amerikanska marknaden i form av tabletter och inhalationsvätska, då ursprungligen mot snuva och luftrörsbesvär. Först efter ett par år på marknaden kommo dess uppiggande och sinnesförhöjande effekter, vilket är vad som idag närmast förknippas med amfetamin, att i egentlig mening uppmärksammas. Marknaden för amfetamin kommo nu att förestavas av drömmen om outtröttlighet under ett större del av dygnets timmar. Även amfetaminets hungernedsättande effekter voro eftersträvade varför preparatet förordnades mot fetma. I Sverige salufördes amfetamin under beteckningar som Fenedrin jämte Sympametin. Reklamen gjorde till och med gällande att amfetaminet skulle verka förhöjande, ej blott på den fysiska men tillika på den psykiska, intellektuella förmågan. Medan i fysiskt hänseende förvisso en temporär uppstramning kan erhållas genom intag av amfetamin, utebliva emellertid varje egentlig intellektuell nyttoeffekt för den normalaktive, nytre individen. På senare tid har man visserligen åter kommit att tillämpa starkt reducerad amfetaminbehandling såsom motmedel mot hyperaktivitet och koncentrationsstörningar, m.a.o DAMP, hos barn, men detta gäller alltså förment onormal hyperaktivitet. Liknande, synbara motstridigheter i verkningssätten äro, bisides sagt, att återfinna även för andra droger, ehuru vanligare än med avseende på dos, med avseende på brukarens förväntningar, initiala sinnesstämning eller liknande. Vad beträffande amfetaminets historia skärptes lagstiftningen rörande dess förskrivning, först från att ha medgivit receptfri hantering till att belägga amfetamin med recepttvång, varefter det såsmåningom stämplades med narkotikatecken (änskönt preparatet inte är ett narkotikum). 1968 genomfördes en ytterligare skärpning därigenom med endast ett fåtal undantag, all försäljning av amfetamin kommo att kriminaliseras.

A mfetamin verkar som ett klassiskt centralstimulantia med effekter vilka stå i någon paritet till dem av adrenalin och efedrin. Härav dess påverkan på andningsmekanismerna. Härav dess inflytanden över ämnesomsättningen och vakenhetsgraden. Hjärtfrekvensen och syreupptaget stegras, dock utan att i första hand det upptagna syret komma hjärnan till del. Pupillerna vidgas och blodtrycket skjuter i höjden, vilken senare fysiska reaktion undantagsvis kan leda till hjärninfarkter. Den påverkade kan uppleva en påverkan på kroppens temperaturreglering med svettningar, vidare ävenledes darrningar och ryckningar. Ruset varar i 4- 12 timmar. Denna rusets bredare fördelning över tiden är också vad som huvudsak skiljer amfetaminruset från kokainruset. Alltefter det att kroppen anpassar sig till amfetaminet utvecklas tolerans, varför successivt högre doser måste tillföras för att missbrukaren skall erhålla en viss effekt. Till slut tillgripes benäget åtgärden att injicera lösningar av amfetamin direkt in i blodbanorna. Ruset i åtföljd härpå kan sägas vara jämförbart med kokainruset. I likhet med tillvänjningsmekanismen för kokain är en merpart av amfetaminmissbrukarens beroende av psykiskt slag. Inga oöverkomliga abstinensbesvär äro således förbundna med ett avbrutet, oralväga missbruk. Vad som snarare ter sig oöverkomligt är att undertrycka minnet av drogens välsignelse. Dessutom går kroppens kemi då amfetamin tillföres, på högvarv, och dess förråd av signalsubstanser förbrännas snabbt. Efteråt återstår att uthärda en "backlash" där kroppens tillgångar temporärt äro uttömda.

F örvisso upplever den med amfetamin berusade människan lycka, energi och omnipotens. Hon är klarvaken, rastlös och infallsrik. Det torde heller inte vara någon överdrift att tillstå att dylika preparat kunna vara gångbara i engångssituationer där förväntad fysisk extrembelastning är att vänta, eller för enstaka medicinska ändamål. Sett i ljuset av det desto vanligare missbruket är amfetamin ändå en farlig kemikalie som lätt störtar den olycklige i psykisk och fysisk upplösning. Till de mer långsiktiga konsekvenserna kunna hänföras muntorrhet med karies och tandproblem, förföljelsemani, undernäring och bristsjukdomar, depression, sociala komplikationer, skador på lever och njurar, magproblem samt huvudvärk. Den amfetaminpåverkade löper likaledes många akuta risker till följd av sin psykiska instabilitet, sin hämningslöshet och upplevda osårbarhet, vartill även kommer risken för fysiomedicinska överreaktioner eller stroke.

   Kåre Andersson