C ancer omnämns ofta som om det vore ett enhetligt begrepp. Denna enhetlighet är emellertid beroende på vilka egenskaper som betraktas. Ju mer man intresserar sig för fenomenet cancer, desto större blir tendensen att man ser det som en rad olika sjukdomar. Den gemensamma nämnaren består i en slumpartad, okontrollerad celltillväxt. Vanligtvis betraktas cancer som en undergrupp bland tumörerna. Tumör betyder helt enkelt svulst och tumörerna kan indelas i godartade (benigna) och elakartade (maligna). Den godartade tumören saknar rötter och sprider sig inte. Många gånger ligger en sådan, godartad tumör liksom innesluten i en kapsel. Ofta kan ett cellprov (biopsi) vara nödvändigt för att ge besked om huruvida en tumör är godartad eller elakartad (cancer).

D å man talar om cancer i strålningssammanhang (förnämligast högenergetiska stråltyper) så pekas ofta på ett för högre stråldoser typiskt linjärt samband mellan dos och cancerbenägenhet. Detta samband förutsätter emellertid i övrigt något så när konstanta omständigheter. Andra utlösande faktorer kan vara kemikalier, virus, nötning, retningstillstånd samt immunologiska eller hormonella förhållanden. De olika typerna av faktorer samverkar för det mesta i en större eller mindre omfattning då cancer uppstår och utvecklas. Bakterier förorsakar i sig inte cancer. Däremot ger en del retningstillstånd med bakteriellt ursprung underlag för cancer. Detta kan ses exempelvis vid tuberkolos eller syfilis. Som friskvårdsmedicinska tillskott för att förebygga uppkomsten av och kanske även mer generellt motverka cancer rekommenderas ofta selen, vitamin A, vitamin B5 och B6, vitamin E, linfröolja, Q10 och bioflavonoider. Stora tillskott med C-vitamin kan eventuellt hämma tillväxten av en cancersvulst. Fettsnål kost reducerar risken för cancer i tarmen.

C ancer kan utvecklas i alla typer av vävnader, även om vissa former av cancer är vanligare än andra. Såsom de två vanligaste formerna talar man om karcinom (utgående från epitelvävnad) respektive sarkom (utgående från bindväv, ben eller muskler). Ursprungligen avsåg hela det tekniska begreppet cancer endast den tidigare formen av elakartade tumörer (karcinom). Cancer, utgående från blodbildande organ, omnämnes som leukemi. Cancer i nervvävnad omnämnes såsom gliom, ganglioneurom eller neuroblastom et.c. Här är möjligen indelningen i elakartad och godartad mer relativ. Pigmentcancer benämnes som melanom, numera malignt melanom i sin elakartade form.

E n människocell hyser mer än 100 000 gener i sin kärna. Cancer uppstår genom att en del celler innehåller gener med defekt DNA. Gener vilka vid cancer uppvisar en stor benägenhet till avvikelser gentemot det vanliga brukar betecknas som onkogener. Det finnes hos människan ett 100- tal onkogener. Onkogenerna ingår i sitt friska tillstånd ofta i regleringssystemet för cellens tillväxt. De är som anlag merendels dominanta. Ändå uppstår cancer mer sällan som ett omedelbart resultat av ett fel i endast en onkogen, och vanligare i åtföljd på en kombination av defekter i flera gener, något som också kan inkludera försvaret mot cancer. Som försvar mot cancer har kroppen försett cellerna med s.k tumörsupressorgener. Dessa kan förhindra celldelning eller framtvinga apoptos (programmerad celldöd). Det finnes också gener som utgör bas för kroppens förmåga att reparera skadat DNA. I kroppens utomcellulära försvar användes antikroppar för att igenkänna och utgöra markörer för förstörandet av cancerceller.

D et är möjligt att medelst mikroskop iakttaga direkta skillnader mellan en cancercell och dess normala motsvarighet. Skillnaderna ser olika ut, beroende på vilken typ av celltyp det är fråga om. En generell iakttagelse som kan göras gäller för varje grupp av cancerceller vilken alltid brister i struktur gentemot en motsvarande grupp av friska celler. Cancer kan definitionsmässigt ändra natur över tid och efter ett skede av mindre snabb och mer avgränsad tillväxt, övergå till att bre ut sig aggressivt och infiltrativt. Infiltrativt växande cancer går lätt in i lymfkärl och blodkärl, varpå spridning kan ske till andra delar av kroppen. Sådana s.k metastaser utgör en allvarlig komplikation i sjukdomsförloppet, speciellt efter passage av de närmaste lymfkörtlarna. Ju större en svulst med cancer är, desto större cellmassor är inblandade i kringvarande vandringar. Därför ökar sannolikheten för metastaser ju längre gången cancern är i sin utveckling.

E n person vilken drabbades av cancer i magsäck, magmun eller tarm med kräkningar som följd "behandlades" historiskt med kroppsövningar och kalla bad. Strävt vin eller andra sträva drycker invärtes och ättika samt koppning utvärtes, anbefalldes. Hjärntumörer med fölamningar eller huvudvärk kunde ibland leda till att läkaren förskrev intag av bävergäll, en vaxartat spröd substans, beredd genom rökning och torkning av bäverns könskörtlar. Ett annat, mer generellt botemedel mot cancer ansågs vara vin vilket hade destillerats om och om igen, först på vanligt sätt och sedan hållet i ett speciellt glas, varpå den erhållna vätskan hade fått dra kraften ur något ämne såsom blod eller ett värdeföremål, utvalt just för en specifik läkeegenskap. Arsenik hölls för att vara ett annat bra botemedel mot cancer. Det är inte otänkbart att detta ämne i vissa fall hade sin riktiga tillämpning. Sålunda behandlades hudtumörer med arsenikpulver för att förorsaka sårbildning och frånstötning av det skadade köttet.

M an försökte även tidigt, redan på 1500- talet f.Kr att behandla cancer kirurgiskt- ett i högsta grad vanskligt företag med den tidens utrustning och så egentligen ända fram till 1900- talet sedan erforderlig kunskap om hygienens nödvändighet och blodgrupper ernåtts. I och med upptäckten av strålande ämnen såsom radium, erhöll man dock dessförinnan ett vapen i kampen mot cancer. 1941 började cytostatika användas i behandlingen av cancerpatienter. Cytostatika liksom strålbehandlig inriktar sig på den sårbarhet vilken cancercellerna i och med sin uppdrivna delningshastighet, har fått. En bieffekt, framför allt med cytostatikan är därför att annan vävnad under snabb förnyelse, såsom hårsäckar, tarmceller och flera andra delar av kroppen också lider men av behandlingen. 1953 fastställdes DNA- molekylens struktur av James Watson och Francis Crick. Under 60- 70- talet utvecklas metoder för benmärgstransplantation (vid leukemi). Sedemera har också genterapi och en uppsjö andra behandlingsmetodiker tillkommit.

S år vilka inte läker som förväntat. Speciellt svårläkta sår i munregionen är en varningssignal.

K nölar som plötsligt dyker upp någonstans på kroppen.

P lötsliga, oväntade blödningar eller flytningar från kroppsöppningarna.

F örändringar i utseendet på gamla födelsemärken eller vårtor.

L ångdragna problem med matsmältningen kan förorsakas av cancer.

P lötsliga rubbningar i tarmfunktionen.

L ångdragna problem med heshet, hosta eller svårigheter att svälja.

   Kåre Andersson