Mina dikter

 

Då man går ut i snö, så blir man allt bra slö. Man kroknar som ett rö, en energetisk ö. Men visst är ljuset glatt. Bland flingor får det fnatt, och tar i ögat fatt, med skratt om himlens skatt. Jag vill ej mera bort, från kylans främsta fort. En klarhet inom kort, upplyfter vädrets sort. Ja- trött, men trasig, nej! Mot sån't jag värjer mig. Omdanad blir man ej. Det är en annan grej.    ********** Ur jordafukt och mull, uppstigen fördenskull, att förnyelse må spira, mångfalt, skålsvampar så skira. Bryt blott åter ned i delar och förblanda jordens kalk, med ock det vars ordning felar, för att fjärma dåskaps skalk. Ett kretslopp att bejaka. Ett intet att försaka. Ett allt av jordens kaka, blir så åter fört tillbaka.    ********** Där slav uti fängsel, förtärs under slit och plågornas trängsel vid självsvåldets nit. Dit lämnas att ruttna, att pinas ur sans, vår samtids besuttna från dårskapens dans. För nyanländ fånge, görs budskapet klart; -Till pisksången gånge; med benbrytarfart. Förstå nu du arme, vad oting du gett. Ja, Gud dig förbarme för allt som har skett. Till sist blir det enda, ett gytter av tid. en dagens agenda med kom och förlid... och sakna och krokna och sträva och fall, men hörsamma aldrig mer tingandets kall.    ********** Det dundrar och skälver kring vidder av vrede, vid ljuset från det i fördömelsens skede, som slungar ur jorden sin kraft. Då ekon av domen från fjärran sig kastar. De spörjer om vad som på människor lastar all eländes, utarmnings lott. Snart hastar i hopar allt folket från platsen. De ömkar sig, ropar, utrymmer palatsen, där herrfolk sin hemvist har haft. I flockar om tio och tjugo och tusen, förskrämda vid synen av eldstormars ljussken, de bedjer i skrik om guds nåd. Men nåden förpliktigar. Ingen den söker. Vad hjälper väl flykt för torskar och skökor? Nej; döden, blott döden vet råd. Och snart brinner marken kring fötterna deras. De slutar att ropa, ger upp att förfäras, när benskrafvlen sina de rönt. En stillhet så märklig utöver de marker, som folk plägte passa i planer och parker, sig lägger att vila så gott. Så blott några dagar till domen och talan, små grässtrån behagar att träda ur dvalan. Vet spira i tuvor så skönt.    ********** Led i bevis, din tankes devis. Lägg sålunda grund för din andes spis. Förena i ett av vad ordning gett, under himlens rund, all materias skelett. Låt din tro, ej allenast bero, på vart infallens stund, vari nycker gro. Lev och förstå. Lär tämja de grå, till din regels hund. Ditt skall tryggas så.    ********** Däri hystes intet av min önskan, ty skenet steg men bottnen drevos ur. Om löstes ändock blommorna och grönskan, så drogo viljans vindar på retur. Låt inte lättjans budskap ljuda länge. Det håller storhet svart men flathet vit. Vid viljans stränder försiggår det fänge, som lockar gott ur redbarhet och flit.    ********** Jag tar tillbaka vad du räcker åter, emedan ej i världen men som villkor här, jag vet att ärna, vad sig ärnas låter. Men sök du visdomar i ordens svador, likväl i tvivel om de drygaste besvär. Ej bjuder ord dig bot mot dina skador. Du fäktar, skriker, slår din skult i väggen. Än mer än offer gör dig konsekvens förnär, som uti verkan dana ätteläggen.

, ty olyckans korpar de kraxa så hest, långt uppöver skrankor, dem vi hade rest, att skydda och värna vårt väl.    ********** Sinnenas betagenhet, den själapreferens, varuppå skattas, oktobertids storslagenhet. Inunder himlasfären, beredes en absens, då hasten mattas, på livets landamären.    ********** Med lufthavens andar, sig regnstänk beblandar, i oktobertid. Solmarkers träda, jämväl dödens anpart, allt vindarna kläda, förmäles snart. Erinringar väckes. Fördämningar bräckes, varest stormen tar vid - - nordan under praktfull elán.    ********** Vad var det för porl som drog, bedyrande mig sitt vatten? Vem lade dess visors fog, dem bjödo till tull av skatten? För våg och virvel, nod och bog, för vatten, sand och salt, jag täljer tack i toners följd, först ett, sen hundrafalt.    ********** Vackers väder, säger staden. Jag borde draga mig i håret ut, för att mig närma da'n och ta den. Om ej, så vet jag, även där, skall flykta vad som flugit här. Ja, borde borde sorg och hägnad, om ville sånt författas fägnad. Men dödens narrar sjunger gärna. De gör mig gill vart slikt beslut och ställer ut att smärta ärna. Sol och lyster - Låt mig sova. Jag endast vämjes var och är och vältrar av var sinneshåva, för kompromisslöst sömnbegär. 2Sov då, främling, nu och sedan. Ej krusar ljus för nattens barn. Men kvarbliv i den valda redan Där varutinnan tiden blundar och grumlas varje ögas kropp, du går i jord med dömda hundar, med slut för liv och hopp.2    ********** En tillvaro på urkrafternas helga valplats, bland blod från element som vind och dag, det är vad offret, det av stumma löjet, lät förspörjas. Att jaga i ett sådant rike, ej stillhet är, men födelse. Den hugnaden får utan tvivel, räkna vad som tarvats. Väl förda utav himlens ton och viljornas "bemärk", mot slem förbrytare vi slår vårt slag, men vet att därmed icke blott vivörens död besörjas. Så kastas över dräggens dike, ren pina och förödelse. Med detta sagt författas grund för dåd samt dådets lag, I ett en oförgätlighet av prakt mot vådsam avsats. där kämpe bär sig hän uti hårt verk, att gina till de strider där en tapper aldrig vike.    ********** Så eller så eller så ... Abstrakt visshet begråter framtiden. Men lycka är ingalunda att sakna syn, långt förr att sakna ögon. Ingen enskild förvissning, om än aldrig så pin, sig tillåtes stå upp mot friden.    ********** Vik i tid! Jag skulle aldrig gå mot honom, ej roligt föra mig i hast. Vem än som tager den för androm och rörer kviven vid dess slid, har redan rett sig döden gill. Om veten I ej glim skall svara, då ögat tagit mål vid rand, betänk er egen kalla fara. Det sade nerven genast: Ert vapen är i monstrets hand. Ett svart sigill, i blod ränt, inifrån och ut, med hud och hull vart införlivat. Eder smärtar intet mera, ity att löst blev, salvelsens paskill, för vad er lystes att cedera, det redan tid gavo statut.    ********** Att bryta en väg genom isens pansar, för att sedan i vid frihet stäva till havs, att så känna var kärvhetens skönhet sig skansar, uti havet, i isen, i kylans kristall, som sig leder mot slut inför svallvågors kransar, det mig manar till aktning för livets gestalt, där den framstår som kamp genom dödssmakers halt. Under färd uppå däck dunstar livsäcklet väck, men förirra sig inte till tro på ett vatten, som skall ropa till dig med sin böljas alt, ty när snöpligen döden bemäktigar livet, blir det det kyliga plötslig så bittert kallt.    ********** Upp och ned, kors och tvärs- Virrevarret ökar. I en enda väldig pärs, springer jag och stökar. Magen in, bröstet ut- Lyfta sig i håret- All min andes snabba krut, brännes av i låret. Blicken trött, modet kallt- Inget har jag skapat. Kroppens trådar slut befallt. Orkar inte mer...    **********

 
      Kåre Andersson