T eknikerna för framkallande av hypnos räkna, ehuru en på senare tid väsentlig utveckling, sitt ursprung främst i och med de de två läkarna Mesmer och Braid. Båda utgjorde på sin tid så kraftfulla portalgestalter för vetenskapen att man istället för att tala om ett gemensamt begrepp talade om mesmerism respektive braidism. Begreppet hypnos som sådant är etablerat först senare. Det kommer från grekiskans hy'pnos, vilket betyder sömn. I den grekiska mytologin bär sömnens gud namnet Hypnos. Det skall poängteras hurusom mystiker och shamaner under alla tider strävat efter själslig omvälvning och extraordinär upplevelse, varutinnan hypnostillstånden har haft sin givna plats, dock givetvis utan tillstymmelse till vetenskapligt anläggningssätt. I det gängse språkbruket definieras hypnostillstånden mer strikt än trancetillstånden. Hypnos utgör s.a.s en reglerad, och möjligen generellt stillsamare form av trance. Under s.k trance anses människans undermedvetna i större utsträckning komma till uttryck än normalt. Åtvid dagens stundom vacklande professionalism torde James Braids definierande av de hypnotiska tillstånden, inte som ett enskilt tillstånd, men som en hel kategori tillstånd, räknas honom tillgodo. Han menade att vissa hypnotiska tillstånd ligga nära sömnen, medan andra till karaktären påminna mer om medvetslöshet eller djup koncentration. Detta är värt beaktande, emedan många praktiserande hypnositörer av idag felaktigt begränsa bestämningen av hypnos och hävda att koncentrationsakten då man läser en bok eller löser ett matteproblem är likställigt med hypnos. Möjligen kan dylik verksamhet i någon mening definieras som en form av hypnos, men skillnaden häremellan och mellan de fantastiska upplevelser och prestationer vilka eljest kan ses i samband med avancerad hypnos är långtgående. Att karakterisera vanlig avslappning som hypnos är föga meningsfullt.

F ranz Anton Mesmer (1734-1815) kom in på ämnet till följd av sin profession att bota folk. Den teori han utvecklade gav vid handen att kosmiska kroppar i kraft av sin natur gåvo upphov till magnetiska fluidier som påverkade människor och vilka med rätt kunskaper skola gå att styra över till dessa på ett kontrollerat sätt. 1766 ernådde han i Wien doktorsgrad genom en avhandling i ämnet. Såsmåningom utvecklade Mesmer ett praktiskt program i motsvarighet till sina teorier. Begreppet animal magnetism var därmed väckt. Stridigheter med etablissemanget i Wien gjorde att Mesmer flyttade till Paris. Han rönte där stor publicitet, men sedan en vetenskaplig kommitté avfärdat hans verksamhet som bluff falnade allmänhetens intresse.

J ames Braid (1795-1860) anlade ett mer vetenskapligt synsätt på de hypnotiska fenomenen. Bland annat försökte han metodiskt kartlägga skillnaderna mellan hypnostillstånden och vanlig sömn. Efter att ha klarat av sina medicinska studier på läroanstalten i Edinburg ställde han kosan Manchester, varest han öppnade sin mottagning. Inriktningen på hypnos kom sig därav att han 1941 bevistade en föreställning med Lafontaine, som hade en sensationalistisk och mystisk vinkling på sina tillställningar, vilka byggde på dåtidens mesmerism. Braid började genast att göra systematiska experiment och gav redan tvenne år senare ut en bok i ämnet. Hans vanliga teknik för att initialt framkalla hypnos sammanföll med Mesmers därutinnan att försökspersonen manades att mentalt fokusera tanken på ett objekt. I Braids fall hölls objektet, vanligast hans blänkande favoritfodral till kniven, ett par, tre, fyra decimeter framför ögonen och i en vinkel uppåt som medförde största möjliga ansträngning för försökspersonen, då ögonens fokus jämte tankens, skulle fästas därpå. Därpå kunde Braid vanligen hos försökspersonen efter en stund iakttaga hur pupillens storlek ändrades och ögonen slöts med en darrning. Slutningen av ögonlocken kunde framprovoceras genom att Braid förde handen i riktning mot personens ögon. Efter ögonslutningen kunde den hypnotiserades lemmar idealt vara litet "stela" så att de obenäget ändrade en intagen position. Braids undersökningar gjorde gällande att den hypnotiserades sinnen, med undantag av synsinnet, först företedde ökad retbarhet, något som dock såsmåningom följdes av sin motsats. De teorier som Braid utvecklade var till största delen återhållsamma. De var således i striktaste laget för mystikerna av den mesmerska skolan, medan många skeptiker likväl tvärtom krävde närmare granskning av fenomenen.

T illstånd som till karaktären erinra om genuint hypnotiska tillstånd uppträda förr eller senare spontant hos varje individ. Tillstånden kan anträdas via kontemplerande, fixation, monotoni eller via extraordinär fysiologisk eller kemisk påverkan. Det finns ett brett urval av tekniker vilka genom historien har använts för att framkalla hypnos. Under tidigare århundraden nyttjades gärna även i åskådlig mening suggestiva föremål, såsom stenar av egendomligt ursprung eller med eljest mystisk tillämpning, som fokusationsobjekt. Braid framkallade alltså hypnos hos försökspersonen därigenom att något blänkande objekt hölls strax framför ögonen, medan Mesmer nyttjade mineraliska stenar som försökspersonen skulle relatera sig till på olika sätt. Då ett okulärt fokus nyttjas kan hypnositören iakttaga pupillen och dess för sammanhanget typiska kontraktion och därpå dilatation. Om också mässande och anvisningar, uttalade med monoton röst, mer eller mindre alltid har funnits som inslag i den aktivt, av hypnotisör, framkallade hypnosen, så är denna tillämpning likväl numera av större tyngd. Det rör sig vanligen om en i hypnos utbildad psykiatriker, psykolog eller läkare, som nyttjar tekniken i kliniskt eller terapeutiskt syfte. Personen som skall hypnotiseras får inta en bekväm position och ledes medels lugna anvisningar att tänka i kontrollerade, suggestiva banor, tills dess att handledaren hos denne iakttar typiska indikationer på att det hypnotiska tillståndet har nått ett för ändamålet lämpligt djup. Proceduren kan involvera anspänning och avspänning.

S jälvhypnos eller autohypnos säges vara när hypnos framkallas utan en biträdande hypnotisör. Ett mellanting förefinnes i nyttjandet av på band eller skiva inspelade, suggestiva instruktioner. Svagheten med detta förfarande ligger däruti att ingen tar feedback från försökspersonens fysiologiska yttringar av det förändrade medvetandetillståndet och anpassar hypnosförloppet därtill. Genuin självhypnos förutsätter att personen som önskar inträda i hypnos själv förmår att vara sin egen guide, under det att medvetandetillståndet kontinuerligt avkännes genom sessionen. En ensam människa har utan interaktion med andra generellt små möjligheter att föra denna uppgift till fullständig framgång. Det brukar då utmynna i metodiker för kontrollerad avslappning i största allmänhet, vilka i och för sig kunna vara av stort värde. Framgångsrik självhypnos (djup meditation) föregås i flertalet fall sannolikt av ett mer omfattande engagemang där man helt inriktar sig på kontroll av de egna tankarna, den egna moralen och sitt själsliga liv och uppbygger en strategisk självkännedom och ett anpassat leverne. Denna uppgift underlättas helt klart av någon sorts handledning eller reglerad miljö.

I Sydamerika har det i någon utsträckning försökts att hypnotisera folk med partiell hjälp av elektriska strömmar av reglerad frekvens, vilka ledas genom kroppen. Det har påståtts att mottagligheten för denna typ av hypnotisk induktion skulle vara i stort sett garanterad, försöksperson för försöksperson, medan inte alla människor är mottagliga för konventionell hypnosmetodik. Rent logiskt torde det ses som rimligt att en breddad arsenal av hjälpmedel för att iordningsställa den för hypnosen gynnsammaste miljön, ävenledes ökar utsikterna till framgångsrik hypnos. En annan teknik som framtestats bl.a i Frankrike är att via hörlurar låta försökspersonen lyssna på tvenne toner av nära nog identisk frekvens. Man anlägger emellertid en liten frekvensskillnad mellan de toner som öronen avlyssnar, och denna inadvertens försöker hjärnan överbrygga. Härigenom inledes försökspersonen i ett lämpligt tillstånd.

   Kåre Andersson