D et engelska ordet "cloning" och därmed också delvis det svenska "kloning" ( i detta anglifierade land) avser lite olika saker beroende på vilket område man är intresserad av. Inom genforskningen menar man ofta automatiserad, reproduktiv massyntes av ett visst genmaterial. I detta fall är avsikten att kunna analysera det resulterande materialet i en mängd som står sig under tillgängliga analysmetoder. I naturen uppstår kloning därigenom att (två) enheter med embryonala kroppsceller, innan celldifferentiering hunnit ske, förnämligast efter första delningen, särskiljes och påbörjar varsin utvecklingsserie till en fullgången individ. Detta ger ett par tvillingar, vilka dock inte är exakt lika. De har olika fingeravtryck och uppvisar ofta spegelvändhet gentemot varandra. Såsom artificiell åtgärd kan embryoklyvning företagas. Då har cellerna hunnit bli förhållandevis flera, kanske mellan 100- 200 stycken.

D en moderna formen av kloning innebär att man tar all DNA från endast en förälder. Materialet tages från kroppsceller, ofta hudceller, vilka som bekant finnes i nästan obegränsad mängd i en organism. Varje cell har sin egen identiska uppsättning. Detta DNA placeras sedan in i en äggcell, varur det urspungliga innehållet har avlägsnats. Äggcell och DNA bringas i sammansmältning medels en elchock (ex. Dolly), alternativt med tillhjälp av kemikalier. Därpå placeras eventuellt äggcellen in i livmodern på en bärarorganism. Målet är att få cellen att dela sig och utvecklas till en komplett organism. Detta förutsätter att man kan få specialiserat cellinnehåll (bildande tarmludd, muskler et.c) att börja fungera som icke specialiserat (totipotent). En parameter som man misstänker kan ha betydelse för cellers totipotens är hur DNA ligger packat i respektive cell. Uppbindningen till olika proteiner i en cell, men även kemiska budskap mellan celler, kan vidare ha betydelse. På grund av det senare kan det inte uteslutas att den cell av de 277 som i fallet Dolly lät sig klonas redan från början hade närmare till totipotens än de andra. Troligt är emellertid att behandlingen med inledande näringssvält av cellen, eller i alla händelser behandlingen som helhet, försatte den i någon slags startläge.

I nte allt DNA, ehuru det mesta av relevans, förefinnes i cellkärnan. Emedan utomkärnsligt DNA inte ingår i kloningsöverföringen kan det skilja något på givarens samlade DNA och den blivande klonavkommans. Här har vi en faktor som komplicerar svaret på den vanliga frågan huruvida klonad avkomma verkligen är identisk med givaren av DNA. Generellt kan det sägas att miljön såväl i livmodern som senare, också spelar en väsentlig roll för hur en klonad avkomma färdigdanas. Man brukar säga att om arvet under genomsnittliga omständigheter står för 80% av variationerna så svarar miljön för 20%. Denna typ av sifferbestämningar är vanskliga och kan ifrågasättas. Vad som är ställt utom alla tvivel är att miljön har betydelse, men att också likheterna mellan en givarorganism och klonavkomman är mycket, mycket stora.

D en som emellertid frågar efter huruvida mänsklig kloning skulle ge identiska kopior av en givare, och med identiska åsikter, kan inte få något fullständigare svar än "nej". Åsikter grundar sig naturligtvis i mångt och mycket på benägenhet, vilken i sin tur styrs av gener. Sålunda ser man att separerade enäggstvillingar ofta utvecklar likartade åsikter och hobbies, men alltfort med bestämningen "ofta" i stark kontrast till "alltid". Man skall generellt vara på sin vakt mot uttalanden om arvets kontra miljöns roll i dylika sammanhang eftersom de tenderar att vara politiskt färgade. Den förhärskande andan just nu är att man försöker överdriva miljöns betydelse och underdriva arvets.

E n annan fråga är huruvida klonad avkomma har någon själ. "Ja" svarar vetenskapsmännen unisont. Å min sida så hävdar jag bestämt att det endast finns ett medvetande, en själ, vilken därvid är identisk med subjektet. Att diskutera andras själar är en hobby för filosofiskt okunniga människor. Man frågar sig hur högt utvecklat ett djur måste vara för att ha själ. Man frågar sig huruvida en avancerad robot har en själ. Detta är nonsens! Det finns ett enda upplevelsecentrum, nämligen det subjektiva. Allt annat är objekt, alltså "gudsvilja" eller korrektare Elkarttsvilja. Det framstår "som om" för subjektet genom dess varsomnaglingsförfarande.

I första hand ser man vinster med de kunskaper som erhålles i och med kloningsexperimenten. Uppenbarligen berör frågan om totipotens människans förnyelsebarhet. Redan nu kan man ställa om reglaget för cellapoptos så att antalet tillåtna delningar utgående från en bascell kan ökas. Nackdelen är bl.a att en del cancersvulster vilka eljest efter ett "påskyndat" antal delningar stundom självdör, hinner bli större. Även om just fenomenen apoptos och totipotens inte med nödvändighet måste vara nära förbundna så visar detta på typiska risker med dylika manipulationer. Ett mer konkret användningsområde för kloningen är att avhjälpa sterilitet (infertilitet). Om man å andra sidan redan väljer att rubba sammansmältningen av egenskaper härrörande från modern och fadern, så är kanske adoption en mer lättillgänglig väg att gå. Ytterligare användningsområden iakttages inom reservdelskirurgin och för utvecklandet av implantat som kroppen ej stöter bort. Förbindelsen med kloningen av hela individer är dock oklar. Till stor del bygger den tänkta tillämpningen säkerligen på tidigare nämnda förhoppningar om kommande kunskapsinbrytningar.

   Kåre Andersson