Om man ser sig som en människa med ett försteg framför andra, när det gäller redskapen för välmåendets betraktelse eller insikten i varandets rätta natur, då är man också benägen till utagerande och formande. Jag vill gärna poängtera att vad som upptages i vårt system förutom synande av välmåendets och varandets villkor, just är villkoren för utagerande och formande. Vi har förutom grunderna för denna goda kombination i en grov prioritet och några hållpunkter för minne och tänkande, även föresatsen om att därtill härpå kunna uppställa en verksamhet. 

Om man nu betänker att dels samhällets vanliga uttryck befinner sig så långt ifrån våra ideal om konkret medvetenhet, kontroll över aspekt och antidrogmentalitet med hänseende till allt som förleder människan till ett fall in i beroenden, så måste man tänka sig angreppspunkter av förändrad natur där vi driver vår sak. Man får inledningsvis vid en enskild punkt rätta sig mer efter omgivningens villkor, medan ett senare stadium måhända tillstädjer större suveränitet. Dessa glidningar kan antagas gälla för allt som före och efter din hand har ett icke tillbörligt respektive ett tillbörligt tillstånd, betecknande ytterligheterna för det som må passera. 

Det är omöjligt att spå i framgång. Vad man istället får göra är att s.a.s. söka uppställa referenser med hänsyn till relationen omgivningens viskositet och den egna, tillgängliga kraften. Ibland kan också den disponibla kraften på en verksamhetspunkt eller geografisk punkt et.c vara beroende av bedömningar man gör om den lämpliga prioritetsfördelningen mellan olika punkter. Prioritetsfördelningen kan heller inte vara statisk. Tvärtom är pragmatik till nytta för varje verksamhet vilken är ämnad att vara framgångsrik. Pragmatik är ett omtvistat begrepp och går således även under andra benämningar såsom opportunism och brist på ryggrad när man på något sätt vill dra den i tvivelsmål. 

De senare bestämningarna kan förvisso vara träffande för en pragmatik där den anpasslige i för stor utsträckning låter sina principer färgas av verksamheten själv. Ofta kan intet bättre riktmått uppställas än rimlighetens eller medelmässighetens på en skala mellan två varandra motställda ytterligheter. Försåvitt man dock antar att grunden för varande och välmående i en yttersta mening är någorlunda statisk, bör man ändå kunna tänka sig ett antal primära, oföränderliga principer som följdaktligen skall tänkas vara i det närmaste oberoende av verksamheten. På dessa kan sedan uppställas en succession av allt mer dynamiska utgångspunkter och riktlinjer. Svårigheten är sedan att då det gäller fasthet eller omedgörlighet omsätta principer i faktisk förevaro. Om man exempelvis säger att den som känner fridens högsta natur inte vill byta den mot något annat, då den kan sägas vara ett oföränderligt uttryck för själens väl, så säger inte detta så mycket i konkret mening när man sitter med vardagen omkring sig. 

Man får inte förledas att fastna i abstraktioner. De är bara redskap för tänkandet; ingenting annat. Och inte heller konkreta implikationer i prioritetsgrunden såsom hjärna eller kropp är egentligt konkreta till sin betydelse. Hur prioriterar man hjärnan? Jo- genom ett antal avvägningar och aspektval, resulterande i det och det beslutet. Genast blir världen så mycket svårare att kategoriskt behandla. Konkret medvetenhet är heller inte självklar. Man måste påminna sig om den och liksom vakna upp med jämna mellanrum. Då kan man se sig själv vara försjunken i abstrakt tänkande och till synes i strid med sina egna ideal. Men just möjligheten till uppvaknande är verkligen en poäng, liksom möjligheten till absolut konkreta sessioner. 

Verksamhetens tid kan i offensiv mening ses som mediet för att systematiskt införskaffa dynamiska tillgångar vilka sedan omvandlas i mer eller mindre beständiga tillgångar.