C opernicus hävdade att jorden roterar i en bana kring solen, något som vi idag utan vidare håller för sant. Grunden för det copernicianska systemet är solens större massa relativt alla övriga i solsystemet förekommande himlakroppar. Medan oaccelererad rörelse är relativ innebär rotation innebär ständig acceleration, varför den inledande beskrivningen torde vara tillfyllest. Solens acceleration är beroende på dess större massa mindre än planeternas respektive acceleration.

S olen är klotrund och har en massa på 1,993 x 10 33 g. Dess inre temperatur brukar angivas till 13- 18 miljoner ° (C). Varje sekund omvandlas 564 miljoner ton av solens väte genom fusion till helium. I någon mening kan det sägas att solen i förhållande till sin storlek inte utstrålar så mycket energi, bara ca 20% av vad människokroppen avger i förhållande till sin volym. Detta beror dock på det matematiska volym- yt- förhållande som låter en endimensionell proportion ledsagas av kubiken på avståndet i volymhänseende, men bara kvadraten på samma proportion i ythänseende. Den dubbla proportionen ger följdaktligen en åttafaldig volym men bara en fyrfaldig yta. Ty solen har ändå en yttemperatur på 5414 ° Celsius. På en sekund avger solen mer energi än mänskligheten har förbrukat under hela sin tid på jorden. En flare kan under en sekund avge lika mycket strålning som resten av solen och vara solens hetaste punkt just då, t.o.m hetare än solkärnan. Protuberanser är däremot förhållandevis kalla plasmauppkast. Sedda uppifrån, framifrån, med solskivan som bakgrund, kallas de filament. Protuberanserna följer till stor del solens magnetiska linjer, vilka ofta har sin sydpol i en solfläck och sin nordpol i en annan. Solfläckar uppträder därför många gånger i par. Solens magnetiska landskap uppkommer därigenom att solplasman i trakterna kring ekvatorn rör sig snabare än plasman vid solens poler. Då elektriska partiklar (protoner och neutroner) på detta sätt rör sig bildas magnetfält.

L ekmannen kan förbryllas av att temperaturen i regionerna alldeles utanför solen (koronan) ofta angives till någon miljon ° Celsius. Detta beror på det annorlunda sätt varpå man definierar temperatur i relativt tomrum, förhållet till solytans temperatur vilken beräknas såsom s.k svartkroppsstrålning per ytenhet. Solen antages ha existerat i 5 miljarder år och torde fortsätta att lysa ungefär som nu i ytterligare 5 miljarder år innan den sväller till en röd jätte och slukar alla solsystemets inre planeter.

S olens yta uppbrytes emellanåt av protuberanser vilka till sina propotioner äro enorma. Så kunna de uppvisa en höjd på 150000 km och 4 gånger detta mått i längd. De protuberanser som oftast åtänkas av lekmannen äro de eruptiva protuberanserna, vilka utgå från djupare skikt i solen och förutom kalcium, väte och helium även innehålla ett flertal metaller. En alternativ form av protuberanser benämnas lugna protuberanser. Ett annat fenomen som förknippas med solen är solfläckarna, vilka uppträda i frekvenscykler på ungefär 11 år. De ha samband med sådana magnetiska störningar i solens fält som med samma periodicitet också kan iakttagas från jorden, därvid manifesterande sig som norrsken och radiostörningar.

   Kåre Andersson