E lementen hänges lämpligen upp med ett avstånd till väggen på 20- 45 mm och med ett nedre mellanrum till golvet på 100- 150 mm. Uppåt bör elementet förses med ett fritt utrymme på minst 50 mm. Allt detta avser att understödja den värmeutväxling mellan element och rummets luft vilken är avsikten med arrangemanget. Isolerande skikt utanpå eller en isolerande vägg för nära inpå baksidan av radiatorn sänker rummets temperatur. Försåvitt man använder ett vattenburet värmesystem kommer vattnet att på återvägen från elementet att ha en högre temperatur än tänkt. En direktverkande elradiator kommer att hettas upp lokalt, varpå förhoppningsvis termotaten slår av innan överhettning blir följden. Dålig radiatorplacering kan även leda till ett större värmeläckage till utsidan huset än vad som är oundvikligt. Därför skall väggen trots allt vara väl isolerad, ehuru på rätt avstånd från elementet. Väggen bör också vara helt slät för att undvika dammansamling i samband med luftkonvektion. Konvektion är f.ö den huvudsakliga mekanismen för värmeöverföring från element till luft. En mindre del av värmen överförs genom direktstrålning.

C entralvärmesprincipen kom redan under början av 1900- talet att etableras som en ledande idé för uppvärmningen av ett hus. På detta sätt sprides värmen jämt i ett helt hus. Individuell reglering av varje element medelst termostat gör det möjligt att ytterligare jämna ut värmeskillnaderna mellan utrymmena i ett hus. De vattenburna värmesystemen är vanligast. De medför hög säkerhet och tillåter primär uppvärmning med varierande källor, allt anpassat till ekonomi och tillgång. Under förra hälften av 1900- talet var självcirkulerande system vanliga. Detta arrangemang låter drivkraften för cirkulationen utgå från temperaturskillnaden mellan det utgående och det ingående vattnet. Nackdelen är att systemet kräver ett grovt rörsystem och skrymmande element. Idag har man övergått till pumpdrift. Delvis är det en trendsak. Uppenbarligen har också detta system sina nackdelar, exempelvis att vattnet, försåvitt det tempereras med långsamma, oberoende källor, kan överhettas om strömmen går.

J u större yta på elementen, desto lägre övertemperatur behöver de ha för att åstadkomma efterstävade uppvärmning av givna utrymmen. Härpå minskar problemen med inducerad lufttorrhet och energiförluster under framledningen. Varma golv har direktkontakt med människokroppen. Därför är det i gynnsamma fall möjligt att sänka luftens temperatur något i ett rum utan reducerad bekvämlighetsupplevelse. Dessutom slipper man i högre utsträckning fuktinducerade skador i golvbottnarna. En viktig sak är att bibehålla ensidig isolation av element, även då dessa befinner sig i golv. Värmen skall inte gå ned i golvgrunden och vidare ned i marken utan uppåt. Således måste isoleringen uppåt vara minimal medan isoleringen nedåt är stabil. Den stora värmehållande golvmassan ställer ökade krav på exakt temperaturreglering. Det är vanligast och säkrast med vattenburen golvvärme. Stålrör måste då ligga fria från allt som i olika kemiska reaktioner kan understödja korrosion, exempelvis koksaska eller gasbetong. Vid snabba nyinstalleringar med dålig tillgång på höjdutrymme är elvärme lättast att dra in. En sak man då måste hålla i åtanke är risken för oönskade magnetiska fält.

B eroende av vilket system för uppvärmning som man använder sig utav så rekommenderas olika metoder för att reglera husets temperatur. Luftburna värmesystem regleras antingen genom den inblåsta luftens temperatur eller genom att variera hur mycket luft som blåses in. De vanliga systemen för standardhus, nämligen vattenburen värme eller elvärme, brukar inbegripa en temperaturgivare på varje radiator, varigenom uppvärmningen anpassas efter det lokala utrymmets temperatur. Vattenburna system kan också kompletteras med givare utomhus. Det brukar vara möjligt att genom centrala reglage påverka temperaturen manuellt. Anledningen till att det behövs givare på varje radiator är att kompensera för ojämnt självdrag i byggnaden, värmande inomhusaktiviteter, och för solinstrålning genom fönster. Moderna system kan föranpassa temperaturen efter tiden på dygnet och med avseende på årstider och väderlek.

H us vilka är byggda med långsidan åt väst eller öst tappar 50% av den solenergi som hade kunnat komma husinvånaren till gagn ifall huset var riktat så att långsidan tog emot maximal solbestrålning vintertid. Man brukar därför försöka lägga husets eventuella långsida mot söder, samt om möjligt i södersluttning. Den omgivande terrängen påverkar vinddraget genom huset och en lämplig placering härvidlag kan också spara in onödiga energiutgifter. System för ventilation där den utgående luften får passera en värmeväxlare sparar energi. Nackdelen är att huset behöver byggas på ett tätare sätt och med speciella ventilationskanaler. Kanske behövs fläktar vilka kräver underhållning och ger en brusig miljö.

   Kåre Andersson