1) Åtgärda känslan av ensamhet
2) Åtgärda ensamheten som sådan
3) Husdjur

Trots att människan är i behov av såväl ensamhet som samvaro, så står det klart att ensamhet i en ur individens synvinkel större utsträckning än vad fallet är för samvaro, enväldigt kan väljas. Meningsfull samvaro kräver medverkan och samtycke fån alla inblandade. I just fysiskt hänseende kan det tyckas som om staden vore optimal för att föra människor tillsammans. En enskild individ kan alltid välja att traska ut på gatan och beblanda sig med folkvimlet. En sådan form av samvaro kan stilla ett behov av rörelse. I viss mån kan gemenskap även upplevas på så sätt. Emellertid väljer även ensamma personer många gånger lägenhetens enskildhet framför gatans folkvimmel. Stadens kod är nämligen väl ägnad att på offentliga platser distansera människor från varandra. Att tilltala en främmande människa är inte accepterat med mindre än att man har något i konventionshänseende acceptabelt skäl i beredskap, ett skäl som låter förstå att vederbörande inte löper risk att få en "på halsen". Den åtföljande själsliga isoleringen leder till fysisk ensamhet hemma i lägenheten, ofta med dåliga surrogat för samvaro, såsom TV eller internet, tagna i bruk. 

Människor söker sig till individer med många vänner, mycket energi och vilka synes stå i händelsernas centrum på olika sätt. Detta har i och med medias propaganda accentuerats ytterligare. Ofta framhåller man i media högintensiv, mänsklig samvaro som något absolut nödvändigt, och människor av den ytliga, glättiga typen, som ett ultimat redskap för andra att finna rätt väg till gemenskapens värme. Undersökningar har visat att ensamma individer vilka tittar på TV, har speciellt svårt att uthärda TV-shower där lycklig, mellanmänsklig samvaro skildras på ett schablonmässigt sätt.