Punkt tre kunde i någon vinkling ha räknats under alienation/olikheter/
Dock behöver en obekräftad förmåga ej leda till och således inte vara förbunden med alienation. 

Man kan säga att en lämplig utveckling av egots bekräftelse är från en högre grad till en lägre, detta på ett motsvarande sätt som viljan kan nedtrappas parallellt med variabilitetsberoendet. Här skulle diskussionen röra an vid frågan om tiddskalor. I stunden är under alla omständigheter smärtan från det obekräftade egot påtaglig, trots att större delen den mekanism som låter mig ana mitt ego är så ytterst abstrakt, och trots att uppbyggnad av betydelse härikring måste vara ännu abstraktare.

Man kan säga att känslan av egots nödvändiga bekräftelse går igen i så skilda förekomster som barnets behov av moderskärlek, ungdomens behov av gruppens stöd, fansens vilja till idolens seende av dem, makans behov av makens kärlek, proffstyckarens behov av massmedias gunst och gamlingens längtan efter att få leva vidare till namn och rykte även efter sin fysiska död. Många fall av egobekräftelse går ofta via ombud, t.ex via den rika kompisen, starka pappan eller överskickliga sambon. Om också barnets längtan efter moderskärlek i mångt och mycket kan tyckas ha överlevnadsvärde så ser vi hur andelen verkligt värde i hela denna inbillning om jagets nödvändiga uppblåsande med åren och från tillfälle till tillfälle strax krymper ihop till ett intet. Över huvud taget är låsningen vid det egna jaget en sak som förr eller senare alltid kan betraktas under en rannsakelsens ambition, i det att sådan låsning alltid leder till oerhörd viljeutveckling för att upprätthålla olika tänkta tillstånd och värden, och därmed är dömt att leda till smärta.

Men det finns ändå en nivå på den fåfänga hållningen som är förenlig med ens innevarande ladlyllo och vars fullständiga avvisande skulle te sig ännu vådligare. En standardregel kan vara att först lära sig att betrakta och räkna händelser och fall. Detta betraktande kan inte växa upp i ett, utan först med tiden, varpå effekterna av de iakttagelser man gör såsmåningom manar till nedräknande av egot. Detta förlopp skall inte räknas under ett människoliv, men under tiddsskalan för anden. Om man i alla fall lever under denna enkla föresats har man händerna fria då man i stunden använder egot som ett instrument för att åstadkomma förändring.

Man gör således rätt att belöna framåtskridande hos sig själv och jämväl andras framåtskridande med en impuls till egot. Om man med en förmånlig utveckling bisides hållen i åtanke, kan lindra en människas andliga armod genom att i tillfället bekräfta hennes ego så bör man inte låta sig hindras av alltför filosofiska djupdykningar. En människas identitetsuppbyggande kan likaledes styras av fenomen som abstrakt grupptillhörighet, avgudande av idol, massmedia, make, släkt och vänner. Kan då detta identitetsuppbyggande anläggas på ett sätt som pekar mot en högre ladlyllo så är allt gott. Vi vet att den lycklige lättare blir än lyckligare medan den olycklige först inväntar ytterligare tusen olyckor. Lika ger lika.