Stundom tycks det en som om det går kutym i negativismen och pessimismen. Att som människa racka ned på saker och ting samt räkna ned förväntningarna om hur tillvaron skall fortlöpa är alltid gångbart. Man kan då räkna med medhåll. Inga upprörda röster höjes emot en. Detta medan en positiv individ som prisar tillstånden och gör optimistiska kalkyler av framtiden möter ett desto kompaktare motstånd. Man betraktas genast i ett annat ljus och får räkna med allvarliga mothugg.

Fenomenet går igen även i ett bredare perspektiv. Poeten som skaldar i positiva ordalag om världen och framtiden hålles för att vara ointressant, medan samma poet, försåvitt han bara utmålar ett svart töcken av leda och hopplöshet, plötsligt har bättre möjligheter till uppmärksammande. 

Känslan av att det inte spelar någon roll vad man tar sig för är mycket farlig. Våra alltid lika energiska forskare har sett att däggdjur uppvisar fler fysiska stressymtom i en icke kontrollerbar situation med en viss nivå på förekommande obehag (exempelvis elstötar), än i en situation där visserligen obehagen förekommer i samma grad, men kan prickas in till tid och situation. Allmännare uppleves obehag som har valts i utbyte mot något annat, och vilka man s.a.s kan stålsätta sig inför, såsom mindre avgörande än samma obehagskvantiteter försåvitt de drabbar en helt slumpmässigt. Dessutom är många gånger ensidighet i sig obehaglig, så att en sak som i ena stunden skulle väljas såsom angenäm, vid en annan tidpunkt helst skulle väljas bort. Känslan av att kunna kontrollera sin situation åtföljes troligen av tro på och vilja till planering. Detta medan en individ som inte upplever sig kunna kontrollera sin situation faller in i spiraler av apati. Det ena ger det andra, fram och åter. I denna ände knyter problematiken an till parallellrubriken EKORRHJULET.

Eljest är det klart att även enskilda omständigheter återverkar på sinnesstämningen. Ekorrhjulet och fenomenet ensamhet är uppställda som andra punkter vid sidan om pessimismen. Pessimism kan naturligtvis röra utsikterna till utvecklade sociala interaktioner eller möjligheterna till en strukturerad framtid. Omvänt gör en erfarenheter av ensamhet och kaos mer mottaglig för nedstämda tankegångar. 

Vad som dock här skall göras klart är att man faktiskt i någon mån kan besluta sig för optimism eller glädje. Man kan le och bli gladare och man kan besluta sig för inte avfärda varje projekt eller idé som dömda misslyckanden. En bra systematik är häruppå ett ypperligt redskap för att se klarare och handla effektivare. Man kan därför tala om tro på systematik och på värdet av systematisk problemanalys. 

På allt som kan uppställas som mänskliga problem i tillvaron är det möjligt att fråga efter varför? samt efter lösningar på problemen. Många av problemen kräver alltså lösningar som inte är enskilda för just respektive problem. Upplevd tomhet är en vanligt förekommande del i mänsklig nedstämdhet. Lösningarna låder an vid boten för helt andra problem och divergerar dessutom. En del människor som upplever ensamhet anser att engagemang i medmänniskorna ger mening i tillvaron. Tyvärr känner de sig inte kunna sätta igång och engagera sig rätt upp och ned eftersom de hänger vid sidan om. De har inte rätt relationer att engagera sig i et.c. Om dessa bristfälligheter något sätt kom att bli föremål för förändring är det mycket möjligt att känslan av meningslöshet plötsligt skulle försvinna. Men sannolikt kunde oavsett de sociala interaktionerna även ökad filosofisk insikt eller andlig klarhet göra samma människor gott. Den allra som bästa boten är säkerligen av kombinativt slag och ledsagas av prioriteringar liknande dem vi gör i vårt system. Man ser alltså hur systematiken avtecknas liksom som en fraktal med helheten representerad i delarna.