|
|
1)
Beroendets saknande
2)
Saknad av gudskärlek
3)
Förgänglighetskänsla
Människor
invecklar sig lätt i beroenden. En människa utan mat börjar
strax utveckla ett rent identitetsmässigt förhållande till
den åstundade maten. Det kan tyckas som ett felaktigt sammanhang,
men faktum är att maten för denna människa, försåvitt
inte speciella omständigheter råder, varigenom hon blockerat
sig själv, lätt blir knuten till hennes egen identitet. Frånvaron
av mat skriker ut tillvarons tomhet. Analogt kan många mindre legitima
beroenden fästa an till tillvaron av mening. Meningen med livet kan
verkligen vara att få titta på TV, dra i spaken till spelautomaten,
föra ett promeskuiöst leverne, dricka öl eller driva på
stán med tuffa gänget på fredagskvällarna.
Så att
här tala om mening är inte detsamma som att enligt en knivskarp
definition syfta på en innebörd som objektivt kan utläsas
ur en reducerad eller kommunicerbar form. Därför måste
beroendets saknande utgöra en punkt i upplevelsen av tomhet. Upplevd
tomhet kan utan minsta tvivel för vissa människor i vissa sammanhang
rätt och slätt vara resultatet av ett antal vardagliga, för
tillfället saknade ingredienser i livet. Eftersom närvaron av
ett visst innehåll i livet aldrig är kontinuerligt så
kommer varje invant "måste" förr eller senare att skria ut sin
tomhet. En ojämn, nyckfull livsföring disponerar därför
för upplevelse av tomhet. Detta medan människor vilka just lägger
an på större jämnhet ibland rentav kan finna värde
i tomheten.
Det skall
sägas med än gång att gudskärleken, sådan den
av genomsnittsreligiösa uppleves, enbart utgör en psykisk flipp.
En människa som verkligen undersöker naturen hos upplevelsen
av gudskärlek finner att den kan frammanas som en susning efter ryggraden
vid tanken på praktiskt taget vad som helst. Man kan provocera fram
upplevd gudskärlek, vilken "utstrålar" från en krocketklubba.
Nu inbillar sig den religiöse naturligtvis att Gud är i allt,
och att den frammanade gudskärleken ändå härrör
från Gud. Då kan man gå över till att fokusera kontradiktioner
till respektive religions uppfattning om Gud och likväl erfara denna
"gudskärlek". Den är i sig bara en psykisk flipp- ingenting mer.
För att komma vidare måste man släppa uppehållandet
vid gudskärleken som en drog och fokusera på världens förevaro.
I själva verket kan världen reduceras till förnimmelser.
Religionen
låter individen finna en tillflykt till en kollektiv tanke om evighet.
Liksom man kan peka på sitt eget huvud och säga: "Här försiggår
oavlåtligen en massa neural verksamhet, allt i kontinuiteter utan
objektiv höjdpunkt", så kan man peka på en annan människas
huvud och säga detsamma. Skillnaden är att endast ens egen tillvaro
företer ett subjektsbundet nu. Den andres neurala processer är
lika utan subjektivt nu som ens egna för 10 år sedan. Därför
kan ingen korrekt religion vara objektivt åtseende, utan endast omfatta
den till förnimmelser reducerade världen. Det är dock korrekt
att de tolkningar som man lägger ovanpå vad som uppfattas som
sinnesförnimmelser, är lika vissa och verkliga som "sinnesförnimmelserna".
I själva verket är det som uppfattas som sinnesförnimmelser
bara något mer tvingande, specifik förevaro. Tolkningarna faller
något förr in i "att- tillvaron". Att- förnimmandet har
ingen gud, medan specifik existens bara har Elkartt, gud i subjektiv mening.
|
|