2) Saknad av gudskärlek

3) Förgänglighetskänsla

Människor invecklar sig lätt i beroenden. En människa utan mat börjar strax utveckla ett rent identitetsmässigt förhållande till den åstundade maten. Det kan tyckas som ett felaktigt sammanhang, men faktum är att maten för denna människa, försåvitt inte speciella omständigheter råder, varigenom hon blockerat sig själv, lätt blir knuten till hennes egen identitet. Frånvaron av mat skriker ut tillvarons tomhet. Analogt kan många mindre legitima beroenden fästa an till tillvaron av mening. Meningen med livet kan verkligen vara att få titta på TV, dra i spaken till spelautomaten, föra ett promeskuiöst leverne, dricka öl eller driva på stán med tuffa gänget på fredagskvällarna. 

Så att här tala om mening är inte detsamma som att enligt en knivskarp definition syfta på en innebörd som objektivt kan utläsas ur en reducerad eller kommunicerbar form. Därför måste beroendets saknande utgöra en punkt i upplevelsen av tomhet. Upplevd tomhet kan utan minsta tvivel för vissa människor i vissa sammanhang rätt och slätt vara resultatet av ett antal vardagliga, för tillfället saknade ingredienser i livet. Eftersom närvaron av ett visst innehåll i livet aldrig är kontinuerligt så kommer varje invant "måste" förr eller senare att skria ut sin tomhet. En ojämn, nyckfull livsföring disponerar därför för upplevelse av tomhet. Detta medan människor vilka just lägger an på större jämnhet ibland rentav kan finna värde i tomheten. 

Det skall sägas med än gång att gudskärleken, sådan den av genomsnittsreligiösa uppleves, enbart utgör en psykisk flipp. En människa som verkligen undersöker naturen hos upplevelsen av gudskärlek finner att den kan frammanas som en susning efter ryggraden vid tanken på praktiskt taget vad som helst. Man kan provocera fram upplevd gudskärlek, vilken "utstrålar" från en krocketklubba. Nu inbillar sig den religiöse naturligtvis att Gud är i allt, och att den frammanade gudskärleken ändå härrör från Gud. Då kan man gå över till att fokusera kontradiktioner till respektive religions uppfattning om Gud och likväl erfara denna "gudskärlek". Den är i sig bara en psykisk flipp- ingenting mer. För att komma vidare måste man släppa uppehållandet vid gudskärleken som en drog och fokusera på världens förevaro. I själva verket kan världen reduceras till förnimmelser. 

Religionen låter individen finna en tillflykt till en kollektiv tanke om evighet. Liksom man kan peka på sitt eget huvud och säga: "Här försiggår oavlåtligen en massa neural verksamhet, allt i kontinuiteter utan objektiv höjdpunkt", så kan man peka på en annan människas huvud och säga detsamma. Skillnaden är att endast ens egen tillvaro företer ett subjektsbundet nu. Den andres neurala processer är lika utan subjektivt nu som ens egna för 10 år sedan. Därför kan ingen korrekt religion vara objektivt åtseende, utan endast omfatta den till förnimmelser reducerade världen. Det är dock korrekt att de tolkningar som man lägger ovanpå vad som uppfattas som sinnesförnimmelser, är lika vissa och verkliga som "sinnesförnimmelserna". I själva verket är det som uppfattas som sinnesförnimmelser bara något mer tvingande, specifik förevaro. Tolkningarna faller något förr in i "att- tillvaron". Att- förnimmandet har ingen gud, medan specifik existens bara har Elkartt, gud i subjektiv mening.